Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Drömmen som sprack - Bergmans Krönika

Annons

Daniel Tynell skulle vinna Vasaloppet i år igen.

Hela denna vinter i långloppsland har varit hans, och formen, oavsett om det handlat om hur spurtdueller ska avgöras eller om hur långa transportsträckor ska betvingas, har varit exakt så precis att det var bestämt att tredje vasaloppsegern skulle komma i morgon.

Men i helgen fick han feber och blev knäckt, och om inget mirakulöst har hänt den senaste timmen eller så, då kan vi räkna med ingenting blir som det var tänkt för Grycksbo-åkaren, som bor i villa i Barkargärdet med fru och barn, hellre lyssnar på en dubbel baskagge än en enkel och tycker sig vara en envis jävel, för ”man vinner inte Vasaloppet två gånger om man inte är det”.

Jag vill gärna se den typen vara först i mål.

Nu blir det förmodligen Östersunds Jerry Ahrlin – med tre segrar i långloppscupen hittills – som får applåderna.

Det är en lång resa dit, nio mil, från Berga by till civilisationen och klockstapeln i Mora.

Jag skulle aldrig palla.

Men jag skulle vilja få ny kropp, ett nytt sinne.

Det är vad som händer när man åker Vasaloppet, denna tävling som är ett mångmiljonföretag som får hjulen att snurra i hela Dalarna, inte bara i de norra delarna, flera månader om året.

Jag läser på nätet att varje åkare i genomsnitt tappar 3,6 kilo under loppet. Runt 500 åkare ”försvinner” alltså i spåret. Förmodligen flyr de bara snoret och de bakhala skidorna och trängseln i utförslöporna när ingen ser och skyller sen på statistiken, men det är bara en teori, för man hör aldrig något om det.

Och apropå teorier: den energi som vasaloppsåkarna alstrar skulle räcka för att värma tolv normalstora kåkar under ett år. Bättre tusen åkare i trädgården än på snitslad vift ute i skogen. Snacka om affärsidé.

Konditionsträning är nyttigt. Och Vasaloppet är för konditionsträningen vad The Departed är för Martin Scorsese: ett yttersta bevis på att trägen vinner.

Klarar man Vasaloppet, klarar man allt.

Det är den optimala riten för Att Räknas.

Det är därför 15 000 personer testar.

Jag kan tycka att det är sympatiskt. Att träna ett helt år, hur som helst och när som helst, bara för att veta att allt kan ta slut i Oxberg för att man inte tog emot den där extra bananen i Evertsberg tyder på en slags jag-mot-resten-av-världen-känsla som är klädsam när den inte är sådär flåshurtigt extrem och tar sig uttryck i att åkaren, ofta en medelålders man med finfin liten kalaskula som stöd, till och med i kön på mataffären måste vara klädd i sin neonfärgade och alldeles för trånga skidoverall.

Jag skulle aldrig få för mig att starta.

Men jag vill gärna känna den där kicken som alla pratar om och som kanske ligger till grund för varför vi så gärna kramar Vasaloppet alldeles för mycket i vår fascination för de frostbitna skägg som med Thomas Wassbergsk beslutsamhet stakar sig fram där ingen normal människa egentligen skulle sätta sin fot.

Jag vill känna hur himlen finns runt hörnet. Så långt borta, men ändå väldigt nära.

Inbillar mig att jag ibland gör det när jag ser en riktigt bra match i fotbolls-VM, när jag cyklar på oljegruset mot Hörks Hage en sommarnatt då Grängesberg sover eller när jag sakta läser en Slas-roman.

Samtidigt vet jag inte om jag köper hela den romantiska bilden av Vasaloppet: att alla har kul och att mödan är värd sin smärta i guld, eller åtminstone ett diplom att hänga hemma på hallväggen.

Kanske handlar det blott om 15 minutes of fame.

Något att prata – eller till och med klädsamt skryta – om vid fikabordet på jobbet på måndag.

Inte mig emot.

15 minuter i rampljuset är vad både Andy Warhol, du och jag drömmer om.

Får vi glänsa i tolv timmar är det ren bonus.

Mer läsning

Annons