Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Den stora sömnen

/

Annons

Privatsnoken Philip Marlow, så klart, det var han som i Raymond Chandler-klassikern Den stora sömnen alldeles för tydligt kände av sviterna efter kvällen före och ingenting annat ville än att dagen efter skulle ta slut så fort som möjligt.

Jag tror att svensk speedway känner samma sak som den tuffe och illusionslöse Los Angeles-deckaren gjorde i Den stora sömnen från 1939.

Att det är över.

Publiken sviker. Samtidigt trissas förarlönerna som om svensk speedway skulle vara NHL. Och även om lagen sägs vara viktiga, så är det de individuella framgångarna som egentligen räknas för föraranoch ger en plats i skyltfönstren mot Polen och England, där pengarna finns och intresset fortfarande är som i slutet av det galna nittiotalet och början av 2000-talet när en arena som Brovallen, på gränsen mellan Dalarna och Västmanland, nästan sprängdes av åskådare från när och fjärran som ville se Masarnas överlägsenhet och en kung vid namn Tony Rickardsson.

Kungen har abdikerat.

Jag förstår inte varför inga övertalningskampanjer drogs i gång förra året (eller redan när han för ett par år sedan sa att säsongen 2006 skulle bli hans sista) för att få honom att fortsätta.

Svensk speedway stod och föll med Tony Rickardsson.

Den stora idrottsmannen. Affischnamnet. Minglaren med ett fett leende på läpparna.

Med sex världsmästartitlar – lika många som Ivan Mauger från Nya Zeeland – var han, trots allt, helt enkelt bäst.

Hjärnskakningarna? Visst, han såg dubbelt och kände yrsel och det är självklart att speedwayen inte kändes så otroligt attraherande då, i augusti, när han sa tack och adjö.

Men ändå.

Det finns inga åkare som är nära att ens slentrianmässigt bli kallad för den nye Tony Rickardsson.

Antonio Lindbäck, 22 år nästa lördag, har visserligen kört för Masarna i elitserien i flera år och som wildcard varit respektlös i GP-serien, men steget till att efterträda Kung Tony är oändligt långt.

Och jag är osäker på att vi över huvud taget ska snacka om att någon ska/måste ta över Kung Tonys krona.

Andreas Jonsson? Nej. Och ja, det räcker så.

Förutom att Tony Rickardsson alltid – alltid! – var lysande på banan, var han också den som svensk speedways hela själ byggde på.

Tony gick genom tv-rutan och omfamnades av alla.

Det var ingen tillfällighet att Robert Gustafsson gjorde en lika kärleksfull och genialsik parodi på honom vid en sanslös idrottsgala för några år sedan.

Där Kung Tony körde, dit åkte folket.

Det är folket som bygger klubbarna, eller hur det nu var Ulf Lundell sa.

Risken är nu att publiktappet den här säsongen blir värre och ekonomin sämre för allt fler klubbar som redan kämpar i en motvind som inte ens ett America's cup-lag skulle kunna uppskatta.

Det är synd.

Jag tycker verkligen om speedway.

Det är en speciell känsla att åka rakt ut i skogen, där ingen kan höra dig skrika, och plötsligt komma till en arena och höra musik ur en krattig högtalaranläggning, känna doften av grillos och se män i lustiga kepsar varva motorer som låter som en söndertrimmad moped.

Det är svensk landsort i miniatyr. Ett Grängesberg, ett Långshyttan eller ett Älvdalen, ungefär.

Det går inte att tycka illa om.

Och själva tävlingen är rent dramaturgiskt som ett travlopp. Hästkrafterna spelar till viss del roll –be mig inte förklara, jag förstår inte sånt – men taktiken är viktigast. En perfekt start och en smart position i den första kurvan betyder allt eller inget.

Det är nervkittlande. Och publikfriande.

Men räcker det? Är Masarna, med flera unga och lovande förare som med skicklighet och en hel del tur kan krångla sig till slutspel, kanske på bekostnad av tisdagens premiärmotståndare Piraterna, något som drar utan Tony Rickardsson?

Förmodligen för de inbitna med motorolja under naglarna. Men för alla andra? Jag tvivlar, tyvärr.

Tony Rickardsson, kom tillbaka!

Kan ingen locka honom med en ny Porsche som bonus?

Mer läsning

Annons