Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bergman - varje lördag: Motivera varför!

Annons

Under det senaste halvåret har vi talat om Wien-VM som något heligt, något som skulle bli en revansch för det sjunkande skeppet Tre Kronor efter World cup och plojsegern i Sweden Hockey Games, men stjärnspelare, vuxna män, rycker på axlarna och säger, helt ogenerat, när vår bästa tid skulle vara nu:

- Motivationsproblem.

De vill inte dra till Österrike för att göra bratwurst (eller vad man nu gör i Österrike) av motståndet.

De har... motivationsproblem.

Själv brukar jag säga att jag har svårt att motivera mig, men då handlar det i nittionio fall av hundra om att 1) städa, 2) betala räkningar eller 3) kommentera Claes-Åke Runheims senaste namnbyte.

Säg så här: skulle jag få chansen i ett landslag, till och med i orientering eller curling, skulle jag slå volter, berätta om det med samma eufori som nyblivna föräldrar talar om minstingens första sönderklottrade "teckning" och nypa mig så hårt jag kunde för att kolla om uttagningen verkligen var på riktigt.

Jag skulle aldrig säga att sorry, jag har motivationsproblem, jag hänger inte med.

Primadonnor som Andreas Salomonsson, Jonas Johnson, Mattias Timander (släkt med Alice, en annan primadonna?), Nicklas Lidström Ronnie Sundin och Markus Näslund har alla mer eller mindre sagt att de saknar motivation för VM-spel. Namnen på de halvskadade (typ Peter Forsberg) eller "matchotränade" (sådana som Mats Sundin) är fler. Jag orkar inte räkna upp dem.

Men okej, stanna hemma, pilla er i naveln och räkna stålarna. Inte. Jag säger inte så, jag säger:

Ni kanske minns hur en kvällstidning körde rubriken "De svek sitt land" över porträttbilderna på de Tre Kronor-spelare som totalt missade att Vitryssland, trots allt, har ett landslag och att folket stormade.

Jag hade velat ha den stormen i dag.

När fackpampen Daniel Alfredson, Per-Johan Axelsson och Samuel Påhlsson säger sig vara osäkra på om de kommer till Wien skulle jag vilja att någon med Percys tonfall och Fagerlunds arrogans sa:

- Tänk på vad ni gör. Tackar ni nej nu, då är det för all framtid.

Det skulle vara vara vad som brukar kallas för markering och är vad vissa behöver för att förstå att de tänker med en man mindre på isen.

Men kanske är hela den fars som nu spelas upp framför våra ögon Svenska Ishockeyförbundets fel.

Turneringarna haglar över oss som simmästerskap och är det inte någon B-turnering i Östeuropa ska landslaget ladda för att vara i form till Canada Cup, om den nu heter så, man glömmer så snabbt när intresset är svagt, men tala om OS, då jäklar är vi med.

Ingen glömmer Foppa-straffen 1994.

Ingen glömmer de gastkramande timmarna i Nagano.

Ingen glömmer turneringar av värde.

Och dit vill spelarna.

Alltså: Lägg ner VM - satsa på OS.

Vilken fotbollsspelare har motivationsproblem inför ett världsmästerskap vart fjärde år?

Men så länge vi lever i en verklighet utan status som konstruerats vid ett skrivbord måste proffsen, landslagsstjärnorna, ändå tänka längre än plånboken är tjock och försäsongen lång.

Svensk ishockey står och faller med varumärket Tre Kronor.

Det är ingen tillfällighet att svensk fotboll efter bronset 1994 blev vad den är i dag, för glöm inte att allsvenskan under flera år var lika het som en midvinternatt i Björbo ishall.

Rickard Fagerlund sa i veckan att han ville se att alla spelare som säger nej stängs av från Tre Kronor - för alltid.

Visst, det skulle skada några generationers landslag, men sedan... åh, vi skulle få spelare utan motivationsproblem, Jonas Bergqvist-typer, sådana som tar landslaget för vad det är - en ära att bli uttagen till, eller i alla fall något som man inte tvekar att säga ja till.

Jag är osäker på vad förbundskaptenen Bengt-Åke Gustafsson och förbundsordföranden Christer Englund vill.

Bengt-Åke sa häromdagen att det som kanske behövs för att få spelarna till Tre Kronor är att sammansvetsa laget och "göra saker tillsammans".

Jag vet inte, så lite är som före natten efter ett krogbesök, men det känns som att "göra saker tillsammans"-övningar är det sista svensk hockey behöver.

Men om det hjälper, satsa på det.

Landslagsmoralen, inställningen, kan inte bli sämre.

Jag, arg?

Ja.

CARL-JOHAN BERGMAN

Mer läsning

Annons