Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bergman: De är ute och cyklar

/

Annons

Åh, det är så lätt att sparka på den som redan ligger. Knappt ens sport. Som att brotta ned en tvååring i blöja. Överläget är totalt. Ingen kan säga emot när man går till attack. I chock. Som en enda stor kvällstidningsrubrik. Det är så enkelt. Så givet. Och så roligt.

Kanske beror det på att jag är lättroad. Under semestern skrattade jag i tre veckor åt det här:

"Fågelinfluensan är jättefarlig. Därför har Bush beordrat att bomba Kanarieöarna." Minns inte vem som kläckte den. Skoj är den, oavsett.

Så när någon säger att "cykel är en rättvis sport, alla tävlar ju på samma villkor. Dopade", fnissar jag inte. Jag garvar brallorna av mig, förstår du.

För cykel har blivit en skrattsport. För varje tävling som går, för varje dopningsrykte eller -avslöjande som spotlighten riktas mot, hamnar sporten i det löjets skimmer som vi verkligen har lärt oss att förakta.

Jag tyckte inte om det. Det var Pantani, Basso, Riis, Ullrich, Landis. Först fick vi Alexander Vinokourov. 33 år. Kazak. Nära föredetting-stämpeln. Men etappvinnare. Och bloddopad.

Och sedan dansken Michael Rasmussen, totalledaren, som misstänkts för dopning, inte har fällts, men ändå skickades hem av sitt eget stall i onsdags.

Precis när tysk tv dragit sig ur Tour de France och VM i Stuttgart i september. Beskedet kom en smula olägligt, om man säger så.

Jag gillar att se cykel, särskilt Tour de France. Klättringarna i bergen på väg mot de sista kilometernas hårda duell in mot etappmålet kittlar alltid, trots allt. Och vyerna . herregud, Eurosport - alltid bäst på cykel - fångar vykort mest hela tiden. Att följa Tour de France är som att dräggla över en turistbroschyr. Men också att läsa Fass. Så har det "alltid" varit.

Efter förra årets helt osannolika skandal kring Floyd Landis, misstänkt för testosterondopning, sades det att cykeln skulle dö efter en smäll till. Den där smällen, den kom. Men sporten lever. Den överlever. Att dopade åkare avslöjas är ett bevis.

Cykelsporten tar, vilket inte alla tycks tro, problemet på allvar. För några år sedan var fusket utbrett, på gränsen till accepterat. I dag, när pengaströmmen in till stallen börjar sina på grund av det med all rätt skamfilade ryktet, är läget, faktiskt, ett annat.

Kolla bara på hur ofta åkarna dopningstestas. Genom att lämna både blod och urin testas Marcus Ljungqvist, Team CSC-proffset från Falun, för att ta ett exempel, runt 40 gånger under en säsong. Den som säger att cykelsporten inte vill bli ren ljuger.

I spåren av Vinokourov tyckte Hans Falk, Svenska cykelförbundets sportchef, att alla proffslopp ska stoppas fram till årsskiftet för att lösningar på dopningsproblemen skulle hittas. Hallå, stanna upp! Vad tjänar sporten på att inte synas, på att inte få sitt arbete mot dopningen synat, det som görs bäst när tv-kamerorna ständigt är i närheten? Svaret: Ingenting, absolut ingenting; det skulle bli en styrkedemonstration lika viktig som en träningsmatch i fotboll i snöyra i mars.

Tänk om, tänk rätt.

Och apropå att tänka, så tänker jag på hur det är att bevaka cykel. Hur gärna man än vill prata om sporten, om ansträngningarna och uppoffringarna med åkarna, pratar man ändå alltid till sist om dopning. Inte prestationen. Det är orättvist. Även om cykeln är väldigt sjuk, är inte alla åkare smittade.

Men dopningen är deras kollektiva problem. Den stora faran för sporten är det bristande förtroendet för den. Utan förtroende, inga pengar. Inga pengar, ingen sport.

Det skulle bli ganska tomt utan Tour de France och de andra klassiska tävlingarna. Och det vore synd på en sådan som, säg, Alberto Contado. Spanjorens respektlösa körning har varit den stora behållningen hittills. Kanske den enda i årets Tour de France, slår det mig. Tänker du att hans framgång är konstig? Lägger du just nu ett pussel i huvudet? Vädrar en ny skandal?

Jag förstår dig. Fast jag skulle gärna vilja säga att du är ute och cyklar. Men det är en alldeles för billig poäng. Och när det gäller cykel kan man aldrig riktigt veta. Tyvärr.

På banan:

  • Super Light. I och med förra lördagens seger i Gulddivisionen på Axevalla har Jörgen Westholms lille krigare sprungit in över tio miljoner kronor.
  • Simon Stead. Mot Rospiggarna, i en match som var superviktig för Masarna i slutspelsjakten, körde engelsmannen in fyra heatsegrar.
  • Fredrik Bengtsson. Tillbaka i division 2 norra Svelaand, tillbaka i serieledaren Brage. Det räcker så.
  • Åsa Larsson. Ingen sommar utan sommardeckare, som det heter. Kirunas finastes romaner om juristen Rebecka Martinsson och poliserna Sven-Erik Stålnacke och Anna-Maria Mella håller SM-finalklass. Minst.

Bänkade:

  • VM-floppen. Lag-VM-final i speedway utan Sverige. Det kändes konstigt.
  • Bandyfloppen. Ryska Raketa Kazan stjärnvärvade bland andra Daniel Mossberg och Per Hellmyrs. Nu rivs kontrakten. Det var inte vad bandyvärlden räknat med.

Eftersnack:

  • Apropå cykel: Skrev inte Hemingway en roman som hette Den gamle och navet?
  • Det var en smula lustigt att inte Fotbollskanalen avslöjade att programmets expertkommentator Hasse Backe var på väg till Manchester City.
  • Skrämmande att Foppa-toffeln nu är mer berömd än Foppa själv .
  • 1,2 miljoner kronor. I veckan. Fredrik Ljungberg har världens bästa sjukpenning.
  • Har man en gång ätit hemägg från Carina och Tord iMårtsboäng är man fast för livet.
  • Till sist, en liten stor scen: Julikväll, mygg i luften, sill, nypotatis, en aldrig så liten en, stereon på låg volym, Ted Gärdestad sjunger: "Himlen är oskyldigt blå, som ögonen när barnen är små".

Läs Bergmans blogg! Klicka här!

Mer läsning

Annons