Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Karin Hanses

Annons

Karin var min första arbetskamrat på Nordiska museet, när jag kom dit 1957, samma dag som det stora projektet att ordna den nya Folkdräktsutställningen drog i gång på allvar.

Det blev Karins verkliga storverk och jag fick vara med lite i utkanten och hjälpa henne litet grand ibland.

För Karin bestod arbetet först i att plocka fram alla dräktdelar till varje dräktdocka. Sedan skulle dräktfiguren – en rejäl och ganska klumpig träställning enkelt klädd med säckväv på kroppen – formas så att den passade varje plagg. Det gällde för Karin att bygga upp byst respektive muskler av vadd och domestik – rena skulpturjobbet med tapetserarteknik. Dräktplaggen skulle kollas av och vid behov transporteras till konserveringsavdelningen eller till tvättstugan. Och sedan var det klart för påklädningen. 

Utställningen omfattade ett hundratal figurer, så det var ett både tungt och grannlaga arbete, som Karin utförde med både precision och elegans.

I början av juni var det vernissage och vår chef, Anna-Maja Nylén, bad Karin komma i sin Leksandsdräkt, vilken hon bar upp med känsla och stolthet och en viss sofistikerad elegans med allt det röda i dräkten till hennes röda hår.

Efter denna stora pärs inträdde vardagen. Anna-Maja Nylén, som var textilavdelningens chef och landets främsta folkdräktsexpert, ansåg att Nordiska museet skulle stå alla intresserade till tjänst med att visa dräktplagg för studium, så varje vecka var det minst en –- ibland ett helt litet gäng – besökare från Ungdomsringen, Hemslöjden eller en hembygdsförening, som behövde få dräktplagg framtagna för att bokstavligen syna i sömmarna.

För detta var Karin en alltid lika vänlig och hjälpsam assistent, som museet kunde vara tacksam och stolt över.

För oss alla kamraterna i museet, var Karin en kunnig och god vän. Och jag tror att flera av medlemmarna i Ungdomsringen, Hemslöjden och andra besökare också betraktade Karin som en gammal vän.

För mig blev Karin en länk bakåt i museets och Skansens historia. Kamrater som Karin representerade grunden till traditioner som var levande så länge jag själv tjänstgjorde i museet. Nu finns inte mycket av de länkarna kvar vad jag förstår. För mig har Karin representerat en epok.

Karin, denna granna kulla från Leksand förblev inte någon lantis utan förvandlades till en riktig Stockholmsböna. Och ett tag tror jag hon reste oftare till Mallorca än hem till Leksand. Några år när charterresorna blommade ut hade hon alltid en resväska packad därhemma för att kunna ringa på en sistaminutenresa och få några dagar ledigt.

Hon visste och lärde ut hur man skulle packa sin väska för att inte skrynkla ner kläderna i onödan. Det är en liten praktisk detalj, som jag har som minne av Karin.

Jag tackar alla goda makter för att få ha lärt känna henne.

Sofia Danielsson

Mer läsning

Annons