Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bertil Danielsson

Annons

En höstdag 1980 började jag på Ludvika Tidning.

I skaran av sköna medarbetare fanns en som stack ut lite extra. En som var sällsynt kvicktänkt och som spred glädje omkring sig från morgon till kväll.

Den personen fick jag förmånen att ha i närheten från den stunden ända tills han gick i pension 2007. Sedan blev det märkligt tomt, för att inte säga tyst, på redaktionen.

Bertil tillhörde den lilla skara som inte har ett enda ont drag i sig. Han ville ingen illa. Inte heller jagade han pengar. Den formen av rikedom brydde han sig inte om.

Jag minns ett exempel från 1980-talet.

Jobba det ville han om det så var kväll eller helg, konsert i Cassels eller en liten musikstund i en bystuga. Någon övertid satte han inte upp. Till slut sa jag att han måste notera all extratid.

Månaderna gick.

Några rapporter om övertid kom inte.

Jag sa åt honom på nytt. Han letade i skrivbordet och tog fram en stor bunt lappar med noteringar om en timme här, två timmar där. Ett fåtal var försedda med datum, på än färre fanns en plats noterad. Inalles var det säkert hundra timmar.

Hur reder vi ut det här, undrade jag. Så här, sa han, sken upp och rev sönder bunten. Så löste han den saken. Blanketter och andra former av byråkrati undvek han i möjligaste mån.

Jag minns med glädje att jag tillsammans med honom fick uppleva våra husgudar Victor Borge och Povel Ramel.

Jag minns också med glädje men även förundran hans otroliga minne.

Och då sa han..., och då svarade hon...

Oftast var det underfundiga eller dräpande kommentarer fällda av jordnära personer från förr som han citerade på sitt oefterhärmliga vis.

Jag minns likaså med glädje när vi på slutet delade arbetsrum och jag fick höra hans berättelser från revyerna och tiden tillsammans med dåtidens kända vissångare.

Jag är också glad över vetskapen om att Bertil fick några fina år - om än alldeles för få - efter pensioneringen, mycket tack vare stödet från sina närmaste. Han kunde ägna sig åt sin dagligen och nogsamt uppdaterade hemsida och åt att skriva.

Men allt föll honom inte på läppen.

Arroganta och stöddiga typer, elitism och hög svansföring hade han inget till övers för. Lika lite gillade han tillkrånglande ord och engelska uttryck i svenskan.

Modeuttryck, typ typ, tyckte han hjärtligt illa om, vilket med all tydlighet framgick i hans texter.

Man kan sörja över det som aldrig hann bli gjort, till exempel boken om Nyhammar och Grangärdebygden som han planerat inför nästa jul, men låt oss i stället glädjas över allt han gjorde.

Tankarna av sorg och tacksamhet går till Christina och Isabel.

Jag, mina arbetskamrater, otaliga vänner, läsaren Hilma (hans motsvarighet till Nisse i Hökarängen); vi är oändligt många som saknar Bertil, men vi gör det trots allt med ett leende.

Bosse Johannesson

Mer läsning

Annons