Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sonja Embretzén, Falun

Så var den sista av min barndoms vuxna från Ljusåsvägen i Morgårdshammar borta. Jag minns med värme Sonja som var min bästa kompis Åkes mamma.

Annons

Hon fanns alltid där när vi behövde henne. Smutsigare barn än Åke och jag fanns nog inte. Vi hade underbara lekplatser där vi dämde upp bäcken i ravinen, byggde dammar och vattenfall och samlade grodyngel i glasburkar men vi var aldrig så lortiga och blöta att vi inte var välkomna in när vi tröttnat på utelekarna. Då bjöd Sonja på varm saft och mandelkubb. Så gott det var!

Två gånger minns jag att Sonja var riktigt arg på oss. Den ena gången var när Ljusåsvägen blev asfalterad. Åke och jag sprang barfota över den varma nya asfalten tills våra fötter var svarta som kol men det var inte det hon blev arg för. Nej det var när vi hade målat hela vägen med krita. Det blev ju så snyggt! Men då fick vi vackert ta varsin skurborste och skura bort varenda gnutta av det vi målat. Den andra gången jag kommer ihåg var en vinter. På den tiden var det alltid massor av snö. Åke och jag hade byggt långa gångar under snön som vi kröp runt i. Livsfarligt förstår jag nu men då begrep vi inte varför hon blev så arg. Ja det är många minnen som vaknar till liv igen efter alla år. Tack Sonja för en härlig barndom! Vi ses en annan dag, i ett annat liv, i en annan tid. Hälsa mamma, pappa och Börje.

Maj Axelsson

Mer läsning

Annons