Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Var sak har inte längre sin tid

Annons

Förr i tiden hette det att var sak har sin tid. Men det var då det.

Den som är ute och åker på kvällen kan fortfarande se en och annan adventsstjärna tindra i fönstren lite här och där. Ännu fler är de adventsstakar som så här i början av februari fortsätter att sprida julstämning.

Att de inte plockats undan kan förstås ha många orsaker och de utgör inte heller direkt något av våra större samhällsproblem. De bara står där som ett lysande tecken på den nya tiden.

Numera gäller det att suga ut det maximala av det som anses vara kul och mysigt. Att slänga ut julen efter Trettonhelgen låter sig inte göras. Inte heller på tjugondag Knut som tidigare var julens deadline.

Ett annat exempel på konsten att mjölka eller sega ut på det roliga (?) inleds den här helgen: Melodifestivalen. En gång i tiden utspelades den under en enda lördagskväll och avslutades med att Sveriges bidrag till den stora Europafinalen röstades fram.

I lokalen fanns en livs levande och stor orkester som ackompanjerade sångsolisterna. Jag vill minnas att vid ett tillfälle var det en och samma artist som sjöng alla bidragen. För på den tiden var det faktiskt låtarna som var det viktiga, inte hur det såg ut på tv.

Men de svenska låtskrivarna blev allt duktigare. Som genom ett under blev samtidigt mängden av högklassiga artister fler och fler. Några kunde dessutom sjunga.

När luntan av högkvalitativa melodier blev högre än vad Christer Björkman nådde, fattades beslutet att utöka festivalen genom att införa ett antal deltävlingar. Och en andra chans. Och en final.

Därför kan vi nu avnjuta Melodifestivalen i SVT lördag efter lördag efter lördag, alltmedan den svenska låtskatten med odödliga alster växer så det knakar.

Som sagt, idag gäller det att krama fram största möjliga mysfaktor så länge som möjligt ur de säkra korten. Det har också andra tv-kanaler snappat och sänder ändlösa barnprogram om lekar på ett fort och låtsastävlingar med så kallade gladiatorer på bästa sändningstid.

Till fenomenet med urkramning kan också räknas alla som tycker sig vara tonåringar, klär sig, sminkar sig och säger sig känna sig som sådana trots att passet säger något helt annat.

Att Forever young med Alphaville på åttiotalet blev en stor hit just i Sverige även utanför synthkretsar är därför kanske ingen tillfällighet, trots att den egentligen handlade om spänningen mellan öst och väst.

Längtan bakåt till det som en gång var, till den man själv en gång var, kan också kallas för nostalgi. I det begreppet kan jag i någon mån känna igen mig själv, på gott och ont.

Fenomenet fungerar även bakvänt, det vill säga att urkramningen kan påbörjas även i förtid. Sålunda kan man redan i januari sikta förföriska semlor på konditoriernas hyllor, kräftpremiären första onsdagen i augusti är ett minne blott, premiären för surströmming tredje torsdagen i augusti likaså men upprätthålls av entusiasterna.

Och skyltningen inför julen smygs igång under senhösten. Den mysiga julstämningen har överdoserats redan i slutet av november och behöver syrgas för att överleva fram till jul.

Men sedan kommer den in i andra andningen och får stjärnor och stakar att fortsätta lysa. Länge. För var sak har inte längre sin tid.

Mer läsning

Annons