Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vår oumbärliga men farliga vän

Annons

Tändstickan dras mot plånet, den slumrande lågan väcks till liv, flammar upp, lugnar ner sig och förs fram emot ljusets vita veke som tackar och tar emot.

Ljuset brinner och i den enkla handlingen finns en förunderlig storhet. Lågan dansar, ändrar form och färg och sprider ett sällsamt lugn. Den lever.

I alla tider har den tämjda elden varit människans följeslagare. Dess ljus har förlängt dagen när solen gått ner, den har gett värme, skrämt bort vilda djur och varit en förutsättning för matlagning.

Men den har också en annan sida. I vilt och okontrollerat tillstånd blir den en skoningslös fiende som förgör allt som kommer i dess väg. Ett åsknedslag, gnistor från en skogsmaskin eller ett ögonblicks ovarsam hantering av öppen eld kan bli förödande.

Så var det förr när hela eller delar av städer kunde eldhärjas och läggas i aska. Under 1800-talet drabbades som exempel Göteborg, Stockholm, Borås, Vänersborg, Gävle, Kristinehamn, Sundsvall och Strängnäs av stora bränder.

Så är det än idag även om en mycket bättre brandbekämpning begränsar skadorna på ett helt annat sätt. Men skogsbränder kan fortfarande orsaka enorma skador, minns bara den förödande branden i Västmanland för två år sedan vars doft och rök jag fortfarande minns med fruktan.

Trots all välutbildad personal, smarta strategier, effektiv släckutrustning från marken och luften, kan katastrofen vara nära. Vi hör om ofattbart stora bränder i Kalifornien, Australien och europeiska länder vid Medelhavet.

Man förundras och känner sig galet arg när det framkommer att många av bränderna är anlagda, att det finns folk som utökar en pågående brand genom att starta nya bränder. Det räcker mer än väl att vi lever på ett sätt att naturens balans kommit i total oordning.

För på vårt jättelika, men i det stora sammanhanget dammkornslilla klot, har vi lyckats rubba ordningen. Enorma regn här, torka där. Och med katastrofala följder.

Men vi rusar vidare. Vill inte höra. Vill inte tro. Vill inte veta. Och nu är det ju snart jul. Vi tar det senare. Kanske.

För precis en vecka sedan firade vårt sätt att leva den senast tillkomna högtiden i almanackan, den svarta fredagen, ofritt översatt från engelskans Black Friday och importerad från USA.

Den råkade sammanfalla med En köpfri dag, den årliga dag då vi uppmanas att inte handla, men framför allt tänka över vilka följder vårt – i dubbel bemärkelse – handlande får för miljön. Och hur det påverkar våra och inte minst våra efterkommandes liv.

Ljusen, som den här helgen hunnit bli två, fladdrar fridfullt. Vi är halvvägs in i advent, halvvägs till jul. Adventsstakarna i fönstren lyser mot det kompakta mörkret utanför.

Den stora mörka stenen framför paviljongen pryds som vanligt av ett ljusnät. Stjärnan på verandan lyser varje kväll för att slockna först när juldagen varit.

Överallt längs den lilla gatan, i samhället, i stan och över landet lyser istappar, tomtar, kransar, slingor, stjärnor, draperier och nät i träd och buskar och på byggnader.

Överflödet av elljus jagar visserligen undan decembermörkret, men som stämningshöjare står det sig slätt mot den dansande lågan i ett brinnande ljus. För den lever.

Mer läsning

Annons