Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ullas oskyldiga vykort döljer en hemsk tid

/
  • Vykorten Ulla Hannelius hittade på sin morfars vind och där hennes far beskriver de egna upplevelserna från finska frihets- och inbördeskriget.
  • Vykortet postat i Vehmainen den 18 april 1918.
  • Salutorget i Tammerfors anordnades efter de vitas seger över de röda kommunisterna en tacksägelsegudstjänst för armén som leddes av general Mannerheim.

Gamla vykort kan berätta mycket.
Det vet inte minst Ulla Hannelius från Borlänge som på sin morfars vind hittade fyra vykort hennes far skrev mitt under brinnande inbördeskrig i Finland. Korten ger en inblick i vilka hemskheter det finska folket då fick uppleva.
Här följer Ullas egen berättelse.

Annons

Jag hittade de fyra vykorten i en låda med gamla brev och dokument. De låg på morfars vind i Kaskö. Jag undrade varför någon sparat dem. De var postade år 1918. Tre av korten var kolorerade, ett var svartvitt. Det svartvita visade några hus vid vatten. Tydligen en vy från Jyväskylä, en ort som inte har något med min släkt att göra. Två kort hade naturmotiv.

Kortet med två gamla stenhus med torn och tinnar vid ett torg tilltalar mig. Mitt på torget står några människor och i utkanten kan jag ana två eller tre hästar med vagn. Salutorget i Tammerfors, min skolstad under åren 1948-56.

Korten är alla adresserade till min farmor Thyra (1872-1928) i Kristinestad i Österbotten. "Kära Mamma!", börjar de och är undertecknade av Lasse, min pappa (1903-1960). Jag förstår att det är mamma som sparat korten.

Korten är skickade med fältpost. De är inte censurerade. Poststämpeln är på finska och ryska. Korten är skrivna den 5, 11 och 18 april 1918. Frihets- och inbördeskriget härjar i Finland. Min pappa ska snart fylla 15 år.

Jag minns att pappa berättade att han som ung rymt hemifrån för att delta i frihetskriget på de vitas sida. Han ville köra ut ryssarna från Finland. Han berättade också att han ridit på Tammerfors gator på en vit häst som han hittat, men som visade sig tillhöra en hög militär. Det var bara dessa som fick ha vita hästar. Allt lät som en saga i mina barnaöron.

Men här hade jag nu bevisen. Fyra vykort som hamnat i en låda på morfars vind. Pappa hade varit med. Så här skriver han:

Den 5 april 1918.

"Nu sitter jag som bäst i Tammerfors med de andra kamraterna. Här har jag mycket roligt emedan vi just har tagit in staden. Här har jag träffat Olle, med honom har jag spatserat och ätit karameller. Vår bataljon kommer visserligen att stanna här en liten tid. Var ej orolig över mig och ansträng icke dig. Hälsa Margit, Sven och Pappa. Lasse"

Vehmainen 11 april 1918.

"Kära Mamma! Nu skriver jag för sista gången till er från Vehmainen, för att vi flyttar bort från Vehmainen den 17/4 till Viborg till. Jag ville säga åt er att ni måste skriva riktigt ofta så skriver jag likaså. Ni skall aldrig skriva någon annan adress än 1 regementets 3 bataljon av Mellersta Österbottens jägare, staben. Skriv inte till något visst ställe, för att ni vet inte var jag är. Här har jag fullt med minnen. Må nu bra och skicka ofta gotta. Hälsa de andra. Lasse"

Vehmainen den 18 april 1918

"Kära Mamma! Här sitter jag som bäst på tåget och skakar, varför skrivningen blir hoppande. Jag har suttit hela natten på tåget, samt sovit hela tiden. Nu är jag på väg till Viborgstrakten, samt har just passerat Jyväskyla station, var jag köpte mig 8 st kort. Du skall nu skriva ofta samt skicka litet pengar i något kuvert, ty här går verkligen pengar åt. Jag fick sitta i II klass kupe, vilket är mycket bra. Var ej orolig över mig. Hälsa alla. Avs Lasse"

Nyslott den 18 april 1918

"Kära Mamma! Nu har vi kommit ända till Nyslott på järnvägen samt här har jag nu druckit te, varefter jag nu satte mig ned för att skriva detta brev. Jag hoppas att ni inte är oroliga över mig, ty här har jag det mycket bra. När vi har tagit in Viborg så kommer jag säkert hem. Nu kommer vi att måsta resa ännu en natt på tåget. När jag kommer fram så skall jag skriva. Här är mycket vackert i Nyslott. Lasse"

Vilken verklighet döljs bakom de fyra vykorten? Pappa skrev att han hade mycket roligt när Tammerfors intagits. Betydde ordet "roligt" i finlandssvenskan år 1918 samma som i danskan: Lugnt? Olle som pappa ätit karameller med i Tammerfors var pappas två år äldre kusin från Vasa. Kanske var det han som lockat med pappa? Olle blev sedermera yrkesmilitär. Det blev inte pappa.

Viborg intogs av de vita precis som pappa förutsatt att de skulle göra. Kanske var kortet han skrev den 18 april 1918 från Nyslott det sista han skrev innan han återvände hem?

Den som läst om det finska frihets- och inbördeskriget vet att verkligheten var långt ifrån att spatsera runt och äta godis på Tammerfors gator. Finlands lantdag hade utropat Finland till självständig stat den 6 december 1917. Lenins regering erkände den nya staten den 31 december 1917, men drog inte hem sina trupper från Finland.

Den radikala vänstern i Finland hoppades på revolution och fick majoritet i det socialdemokratiska partiet. I slutet av 1917 övertog de röda makten i Helsingfors och södra Finland, bl a i Tammerfors. Senaten (regeringen) flydde till Vasa i Österbotten. General Mannerheim kallades till överbefälhavare för de vita styrkorna, som i början av april 1918 segrade i den avgörande striden i Tammerfors.

Våren kom ovanligt tidigt det året. Smutsen slog emot en på gator och i gränder i Tammerfors. Ingen brydde sig om något så oviktigt som renhållning. De stupade plockades bort, resten fick bli kvar.

En röd befälhavares lik lyftes upp i en kärra och kördes bort. Hästen som dött av samma granat släpades till vägkanten. Staden var full av människor, soldater och civila. Civila flyktingar inkvarterades fem-sex personer per rum. Soldaterna trängdes ihop. Närmare 16 000 rödgardister fanns i staden. Disciplinen var slapp.

Den belägrade staden delades i den jordiska och den underjordiska. Det förra levde vidare på fosterjorden bland vapendunder och explosionskratrar. Det senare levde i källare och jordkulor. Stränga mörkläggningsregler gällde. De röda var rädda att borgarna i staden skulle ge de vita information i form av ljussignaler.

Stridsverksamheten var låg mellan den 29 mars och den 2 april. Men den vita artillerielden ökade hela tiden i styrka. De österbottniska soldaterna betraktade den brinnande staden den 30 mars. Synen påminde om påskeldarna man tänt sedan häxjakternas tid.

Den 3 april var det meningen att den sista anstormningen av Tammerfors skulle inledas. De vita uppmanades att fästa en grankvist i mössan för att skilja dem från de röda. Av staten hade soldaterna fått gevär, bälte, ett matkärl, ryggsäck och filt. I övrigt förväntades de klara sig själva. De skulle ha en grankvist i reserv och en papperslapp med namn och uppgift om närmaste anhöriga i fickan. De fick höra att nu väntade hårda bud och att alla inte skulle nå ända fram. Men att de som klarade sig skulle få ha "roligt".

Staden skulle stormas i fyra man breda slutna avdelningar. En stor del av soldaterna saknade utbildning. De värnpliktiga hade utbildats i militärdisciplin i tre veckor.

Klockan 02.15 den 3 april 1918 spottade kanonerna stål över husen i Tammerfors, minst 126 hus raserades totalt. Trots hårda strider och tunga förluster gjorde det röda Tammerfors fortfarande motstånd på kvällen.

Den 4 april anfölls motståndsfästena i centrum. Gatorna var barrikaderade av jord, stenar, balar av pappersmassa och spanska ryttare av syllar och taggtråd.

De vita avancerade hus för hus. Tammerforsborna kunde se av grankvistarna i mössorna när maktombytet skedde i deras kvarter. Och det första jägarregementets tredje bataljon från Österbotten stormade över Björneborgsbanans järnvägsbro. Bland dessa förmodligen en ung pojke som hette Lasse, min pappa. Männen tog sig över i en gles kedja för att undkomma eldgivningen från kulsprutor. En del kom aldrig över.

Den 5 april hade tredje bataljonen i uppgift att rensa området mellan Kungsgatan och Esplanaden från Tavastgatan till Pyhäjärvi strand. "Stäng fönstren!", ropade soldaterna när de med handgranater i händerna och geväret inom räckhåll rusade fram längs gatorna. Och de aktade sig noga för källarluckorna i gatunivå.

På kvällen den 5 april kunde Tammerfors stad anses intagen. Den dagen skrev pappa hem. Han skrev bl a om karameller. Av boken "Vägen till Tammerfors" av Matti Ylikangas framgår att karameller hade utdelats till soldaterna.

Ögonvittnesskildringarna berättar att civilbefolkningen möttes av en hemsk syn. Hästkadaver på gatorna, döda rödgardister, både män och kvinnor i rännstenen, här och där en ryss i uniform. Ur de utbrända husens sotiga ruiner stack vita nävar fram. En stank av ruttnande kött. Barn som grävde i de dödas fickor. Stupade vita soldaters kroppar utanför järnvägsstationen i väntan på hemtransport.

Fångar som samlats ihop på salutorget innan de långsamt fick marschera mot järnvägsstationen. Smutsiga, bleka människor som under ett par veckors tid hållit till i källare och gömslen. Och skyttegravar i snön som tinade och lämnade efter sig grankvistar som en lång grön girland och i girlanden, döda människor.

Den 7 april fick soldaterna mat och vila. Det berättas att österbottningarna ratade de stora röda holländska ostarna som luktade så annorlunda mot osten de var vana vid hemifrån. På Salutorget som är avbildat på pappas vykort anordnades tacksägelsegudstjänst, och samma dag fick stadens befolkning för första gången se general Mannerheim rida på sin vita häst genom stadens gator på väg till Johanneskyrkans tacksägelsegudstjänst för armen.

Pappa hade överlevt kriget. Han skulle snart inleda den långa järnvägsresan till Viborg. Den 22 april 1918 skulle han fylla 15 år. Finlands blodiga inbördeskrig var i praktiken avgjort. Kriget lämnade efter sig djupa ärr i det finska folket. Ärr som läktes långsamt.

Hur kriget påverkat en pojke som rymt hemifrån får jag aldrig veta bara ana.

Ulla Hannelius

Mer läsning

Annons