Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tore är en minnesgod och glad pensionär

/
  • Ett foto på några av de som deltog i Tore Johansson studiecirkel om lyrik vilket enligt Tore
  • Trots att 93-årige Tore Johansson har sina rötter i Enköping klappar hans hjärta extra varmt för Ludvika med omnejd, en trakt där han levt och verkat sedan 20-årsåldern. Bland annat har han under sex års tid drivit olika studiecirklar om Ludvika skolors historia.
  • Trots att 93-årige Tore Johansson har sina rötter i Enköping klappar hans hjärta extra varmt för Ludvika med omnejd, en trakt där han levt och verkat sedan 20-årsåldern. Bland annat har han under sex års tid drivit olika studiecirklar om Ludvika skolors historia.
  • Tore Johanssons minst sagt vällästa och gulnade exemplar av häften Lyriken och vi

En glad pensionär med hjärta för det skrivna ordet.
Så kan man beskriva 93-årige Tore Johansson, en pensionerad folkskollärare med rötter i Enköping, men som kommit att betyda mycket för Ludvikas historieskrivning.
Trots problem med synen är Tore fortfarande produktiv och bjuder här på några tillbakablickar i Ludvikahistorien.

Annons

Jag har skrivit en hel del i NLT sedan jag slutat som lärare. De flesta artiklarna har handlat om hembygden, speciellt bygdens skolor. När jag varit ute och promenerat har hjärnan arbetat med lämpliga formuleringar. Då jag kommit hem har jag skrivit ner mina tankar på datorn. Det har känts meningsfullt.

Jag pensionerades sommaren 1989. De sista åren arbetade jag bara deltid. Under en resa i Kaukasus 1986 drabbades jag av en hjärtinfarkt. Det blev en hjärtoperation i Göteborg 1988. När det var dags att gå i pension var jag ganska frisk.

Våren 1991 blev jag ombedd att bli ordförande i FN-föreningen. Det fanns många engagerade medlemmar i föreningen. Det här var under Balkankrigets dagar. FN-dagen den 24 oktober 1992 var det konsert i Aveny under ledning av Bertil Borgljung. Han lät mig få fem minuter för att lämna information om FN. Jag sade att Ludvika hade blivit gladare och livligare med många färgade personer på gatorna.

Vi hade en slogan i FN-föreningen: "Ludvika är i världen, Världen är i Ludvika". Ett år senare gick det ett demonstrationståg från centrum till Ludvika kyrka. Jag gick i täten och bar FN-fanan. Vi lockade med oss många sympatisörer till kyrkan. Men en och annan gillade tydligen inte mitt engagemang. Dagen därpå kom det ett brev dagen till "folkskolläraren, fosterlandsförrädaren och pedofilen Tore Johansson". Jag kunde bara gissa vem som var avsändaren.

1992 skulle den svenska folkskolan fylla 150 år. Dåvarande skoldirektören Gunnar Öhrn gav mig i uppdrag att skriva Ludvika skolors historia. I boken "Glimtar från skolor" skriver jag att folket i bygderna borde studera sin egen skolas historia. En del av oss som bodde i Sörvik ägnade sedan två år åt Sörviks skolas historia. Studiecirklar om skolornas historia blev mitt öde under sex år.

När vi arbetade med minnen från andra skolor i Ludvika måste jag nämna tre minnesgoda pensionärer, tecknaren William Fisk, berättaren Lisa Norman och klasskortsamlaren Barbro Eriksson. Behjälpliga var även Lasse Danielsson och Nisse Dahlberg.

Ovärderlig var föreningen Ludvikabilder med Henry Eriksson i spetsen. Jag fungerade som sekreterare och materialförvaltare vid studiecirklarna, bandade folks berättelser och gjorde anteckningar. Det finns tre tjocka pärmar med klasskort från början av 1900-talet och fram till 1960 på nya Ludvika bibliotek.

Sista skolcirkeln handlade om skolorna i Ludvika gård och hölls i Lillkyrkan med deltagare som gått i Jägarnäs skola eller i nya Lorensberga skola. Göte Jakobsson var en av dem som gick Jägarnäs skolas sista år 1950. Han var en pådrivande kraft i cirkeln. Vi avslutade studierna med en skolutställning i Lillkyrkan. Allra sist hade vi en examen som det gick till förr. Vivi Sterner läste Vi spelade kula på torget en dag.

Visste ni att det fanns en ångsåg vid Väsmans strand i Ludvika från omkring 1900 till 1960? Där ABB:s industribyggnader finns idag låg många arbetarbostäder. I ett trähus fanns 16 lägenheter. I studiecirkeln om det fick vi veta hur det var att arbeta och bo vid Sågen under första delen av 1900-talet.

Pärmar med texter och bilder från början av 1900-talet och fram till 1960 finns i ett minnesskåp i stadens bibliotek, i Sörviks skola, på skolkontoret på Marnäsliden samt i ett skåp i Lillkyrkan. Det finns även ett innehållsrikt skolmuseum på Lorensberga skola tack vare före detta tillsynsläraren Åke Johansson.

Jag måste även nämna onsdagsförmiddagarna vid Södra Gussjön. Det var gamla orienterare som träffades för motion i skog och mark, bastu, kaffe och frågesport. Det var Carl Franzen som bjöd in mig att vara med. Det var utflykter till intressanta resmål i södra Dalarna, jag kom med 1993 och jag deltar fortfarande i träffarna.

Att skriva har varit min stora glädje sedan jag blev pensionär. Det började med barn- och ungdomsminnen i Enköpingsposten. Tack vare mina artiklar fick jag kontakt med barndomsvänner, som jag inte mött på många år.

Det mesta som jag ägnat min tid åt har handlat om Ludvikabygden och dess skolor. Men jag måste också nämna den studiecirkel som vi hade i lyriksamtal under nästan 20 år. Det började med att jag som 20-åring satt på min kammare och lyssnade på vår stora Radiola. "Lyriken och vi" hette kursen. 50 år senare tog jag kontakt med Birger Engvall angående lyriken. Det blev senare en studiecirkel inom SKS. Många fina samtal kom igång.

När jag nu ser tillbaka på alla dessa cirklar kring hembygd och lyrik minns jag många trevliga kamrater med glädje. Det har gjort mig till en gladare pensionär.

Tore Johansson

Mer läsning

Annons