Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tårar av ilska, sorg och glädje

Annons

Det har gått drygt en vecka, men jag har ännu inte riktigt hämtat mig från den galna nyhetsdagens allra största avslöjande.

Therese Johaugs tårdränkta försäkran om att hon är oskyldig blev i samma ögonblick tv-historia. Fakta säger något annat i skuldfrågan och skidvärlden, inklusive aktiva, sponsorer och supportrar, väntar med spänning på upplösningen av dramat.

Samma dag meddelades att Thailands populäre kung Bhumibol avlidit i en ålder av 88 år. Landssorg utlystes och tårarna har flödat hos miljoner undersåtar som sörjer sin kung som varit statschef i över 70 år. Inga nöjen eller glädjeyttringar får förekomma under en månad till att börja med.

Jag råkar ha en bekant som tillbringar vinterhalvåret i Thailand och som flög dit nu i veckan. Han hamnade mitt i landssorgen vad det nu innebär för icke thailändare. Men solen lär i alla fall lysa över honom och de mandelpotatisar han hade med sig för att sätta på balkongen.

Johaug och Bhumibol. Två namn som av vitt skilda anledningar fick medierna att plocka fram de riktigt stora rubrikerna. Men torsdagen den 13 oktober fanns ytterligare ett namn, ett namn som välte omkull det mesta i nyhetsväg världen över: Bob Dylan.

För mig blev det ett av de få ögonblick då man vet exakt var man befann sig när det blev känt. Jag hade precis svängt in till ett matställe vid Västerdalälven i Vansbro. På radion tillkännagav Svenska Akademiens sekreterare Sara Danius att årets litteraturpris tilldelats... Bob Dylan.

Bob Dylan? Bob Dylan! När det sjönk in att hon verkligen sagt namnet kände jag varma tårar. Sällan eller aldrig hade jag blivit så häpet överraskad och så innerligt glad som jag blev i det ögonblicket.

Det var inte bara ett erkännande av den höga kvaliten i hans enorma sångbok, alla hisnande metaforer, hans egensinniga sätt att berätta om samtiden, om den värld han och vi lever i, om våra liv.

Det var också minnesbilden av min arméjacka – salig i åminnelse – från mitten av sextiotalet, den med klotter skrivet med min skrala handstil, Animals, Yardbirds... och, med stora bokstäver på ryggen, DYLAN.

Det var minnen från kvällar och nätter för länge sedan med försök att höra vad han sjöng och hur det skulle tolkas. Längre fram skapades nya minnen vid konserter.

Jag ska villigt erkänna att jag inte alltid hängt med på Dylans irrfärder under decennierna. När man väl trott sig ha fått ett grepp har han slunkit undan och bytt skepnad.

Och hans lustmord på låtarna från sextiotalet har på konserter drivit mig till förtvivlan. Men Dylan vill framåt, Don't look back ni vet, och struntar totalt i oss nostalgiker. Och det har han uppenbarligen gjort rätt i.

Att han nu får Nobelpriset i litteratur – om han vill ha det vill säga – betyder att jag för en gångs skull kan känna mig lite mallig. Senast det begav sig förde jag fram honom som en kandidat och fick således rätt, låt vara med ett års fördröjning.

För det är väl sant? Åtta dagar efter beskedet känns det fortfarande overkligt, drömlikt och surrealistiskt, passande nog samma tillstånd man ofta hamnar i när man hör en text skriven av Bob Dylan.

Mer läsning

Annons