Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Revykungen fyller 70 år

I 40 år har Peter Flack underhållit med sina Hjalmar-revyer. I fredags fyllde han 70 år.
När NA bad honom summera fem höjdpunkter i livet var det inte helt lätt att välja.
Efter några dagars funderande landade det – utan inbördes ordning – i de här.
Det blev inte fem – det blev elva.

Annons

1. Självklart familjen. Jag har en underbar fru, Marie, som jag delar både privatliv och jobb med. Och så barnen: Paul, 42 år, från ett tidigare äktenskap, som är bibliotekarie på Högskolan i Falun. Amanda, snart 26, som jag arbetar tillsammans med samt Simon, 23, som bor i Stockholm och är filmare.

2. Mina första jeans. Alla grabbar i kvarteret på väster i Örebro hade jeans utom jag. Min pappa, Erik jobbade på Rapps konfektionsfabrik och kom en dag, 1956 tror jag, hem med ett par jeans som han hade sytt på fabriken. De var svarta med silvernitar längs byxbenen och ett skärp med en pistol som spänne. Ingen var tuffare än jag. Victoriagatans Hopalong Cassidy. Minst!

3. SM-finalen i bandy 1967. Den första finalen som spelades på Söderstadion blev också Olle Sääws sista bandymatch. ÖSK, så klart, slog Karlstad Göta med 3-1. Jag och ytterligare omkring 12 000 personer tittade på. Jag minns inte att jag frös.

4. New York första gången. Barn- och ungdomsdrömmen om att åka till New York gick i uppfyllelse 1980. Inbokad på anrika Waldorf Astoria på 5:e avenyn. Taxin från Kennedy Airport passerade röda mattan vid den ståtliga entrén och körde istället runt hörnet och ner i hotellets lite skabbiga garage, där vårt bagage skulle tas om hand. När jag kliver ur taxin står en mycket vacker dam på trottoaren, som verkar bekant. Plötsligt dyker hennes man upp i beige trenchcoat och med hatten på sned: Frank Sinatra. Jo jo. Flack bor på samma hotell som ”old blue eyes”. Vad trodde ni? Tyvärr hann vi inte byta några ord med varandra den gången, Frank och jag.

5. Att få regissera sin barndoms idol. Under hela 50- och 60-talen var jag en ständigt återkommande besökare på allt som rann ur Povel Ramels penna. Knäppupp-revyerna på Ideon i Stockholm och i tältet på somrarna var självklara mål för en ung underhållnings-törstande yngling. En av idolerna var Martin Ljung, enligt min mening Sveriges roligaste och längsta komiker någonsin. En bit in på 80-talet blev jag tillfrågad av Björn Skifs att regissera hans musical ”Spök” på Maximteatern. Björn spelade en av två huvudroller. Den andra spelades av Martin Ljung. Jag glömmer det aldrig.

6. Maximteatern igen. Min vän Magnus Härenstam drabbades mitt under säsongen 1983 av en ögonskada och tvingades ta en lång paus från sin roll som Mortimer i ”Arsenik och Gamla Spetsar” som drog fulla hus på teatern. Jag fick förmånen att hoppa in för Magnus och fick spela över 90 föreställningar mot Sif Ruud, Birgitta Andersson, Gösta Prüzelius, Bea Järås och Brasse med fler. En höjdpunkt i mitt sceniska liv.

7. Bröllopsresan 1990. Marie och jag reste till Las Vegas. Vi hade den enorma turen att få se Jerry Lewis och Sammy Davis J:r göra en show tillsammans. Vi fortsatte till Bermuda, en underbart vacker ö som jag gärna skulle vilja komma tillbaka till.

8. Prisad. Flera gånger har jag haft anledning att känna mej uppmärksammad och hedrad genom olika utmärkelser. Det pris som jag nog uppskattar mest fick jag 1991 av Uno ”Myggan” Ericson, nöjes-professor som på sin tid var en uppslagsbok när det gäller nöjets estrader. Priset var en förgylld mygga att fästa på kavajslaget och lagom mycket pengar. Myggan tyckte att jag skulle resa till Blackpool på Engelska västkusten och titta på underhållning på pirerna. Och det gjorde jag. Underbart!

9. Televisionen. Jag har fått vara med om tv:s genombrott i Sverige och kommer aldrig att glömma sommaren 1958. Sverige spelade fotbolls-VM på hemmaplan. På min hemmaplan den sommaren, hos moster Ingegerd i Kilsmo, fanns en tv i vardagsrummet. Snacka om att det var utsålt när Sveriges matcher visades ”live”! När Sverige slog Tyskland med 3-1 visste jublet inga gränser.

10. Vänskap. Många vänner har jag fått under åren. Och få ovänner. Det känns väldigt skönt att kunna säga det. En nära vän som jag fått på senare år, med en vänskap som jag sätter stort värde på, är Barry Banks. Operasångare, född i England, som vill vara skotte och som bor i New York. Våra vägar korsades när Svenska Kammarorkestern i Örebro arrangerade ”Hjalmars Nyårskrock” för ett tiotal år sedan. Att en världsartist och en bygdekomiker från Närke kan mötas och ha så fantastiskt trevligt tillsammans är väl härligt? Till Trettonhelgen 2017 ses vi igen på Konserthuset i Örebro. Då ska vi sjunga musical-musik.

11. Hjalmar. Slutligen får jag väl medge att ”Hjalmar Berglund från Viby By" är en återkommande höjdpunkt i mitt liv. Jag har så mycket att tacka honom för – även om han till och från faktiskt har stått i vägen för mitt rätta jag: Det vill säga den här 70-årsgubben som döljer sej bakom masken och under peruken.

Fakta Peter Flack

Gör: Revykung. Mest känd för sin karaktär Hjalmar Berglund från Viby by. Repar just nu inför "Varning för Hjalmar" med premiär den 27/10 på Bruksteatern i Brevens bruk.

Bor: Brickeberg i Örebro.

Familj: Gift med Marie Kühler. Vuxna barnen Paul, Amanda och Simon.

Aktuell: Fyller 70 år nu på fredag, den 14 oktober.

Firar: Ska resa bort med familjen över helgen. Resmålet är hemligt, familjen vet inte heller vart det bär av.

Peter om att fylla 70: Jag får citera författaren Lars Forssell på den punkten: Det är inget svårt att bli gammal, det svåra är att vänja sig av med att vara ung. Det ligger mycket i det, tycker jag.

Mer läsning

Annons