Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nu rullar tåget ut från perrongen

Annons

Den lilla staden låg vid kusten mellan Rom och Neapel. Den hette Terracina och året var 1975 när jag var där på semester.

Varje kväll när den ljumma sammetsskymningen sänkte sig, tändes en stor Madonnagestalt på berget ovanför staden. Den var vit och praktfull, utstrålade trygghet och var en ständigt närvarande ledstjärna i mörkret.

På dagarna syntes hon knappt, men varje kväll återtog hon sin roll som den vakande Madonnan med sitt magiska sken. Hon lämnade mig ingen ro och en dag beslöt jag mig för att hälsa på henne.

Det var varmt och det var brant. En halvtimme senare var jag genomsvettig uppe. Den ljusa plasten var missfärgad. Strålkastarna satt i en skranglig plåtställning på hennes huvud. Och hon var mycket mindre än vad hon gett sken av på kvällarna.

Det kändes snopet, som om jag avslöjat en väl förborgad hemlighet. Den praktfulla Madonnan hade synats och inte alls visat sig vara den trygga ledstjärnan.

Många år senare, 1998, var det riksdagsval. Överallt fanns valaffischer med noggrant utvalda bilder på partiledarna. De utstrålade trygghet, deras blickar var stadiga. Budskapet var givet: Du kan lita på mig.

Under valrörelsen samma år skrev jag en text, rubricerad Bländverk, om den praktfulla Madonnan som utstrålade trygghet, men som vid en närmare granskning visade sig vara en skröplig konstruktion. Detta som en bakgrund till förtroendeskapande valaffischer.

Att få möjligheten och ansvaret att skriva fritt kändes stort. Eftersom jag hade några fler funderingar på lager, dristade jag mig till att låta Bländverk få en vinjett – Eftertankar – även om det betydde att det måste komma mera med den press det skulle innebära.

Och det skulle komma mera, mycket mera än vad jag någonsin hade kunnat drömma om. Den allra första eftertanken om Madonnan har följts av, om jag numrerat rätt, ytterligare 771 texter.

Den här texten har således 772 i löpnummer. Och det är den sista.

Kalla det krönikor. Kåserier. Kolumner. Vad ni vill. För mig har det nästan varenda gång varit med glädje och förväntan som jag satt mig vid datorn, oftast på fredagseftermiddagarna.

Glädjen över ynnesten att få skriva för dig om mina tankar kring samhällsutvecklingen, sextiotalsmusik, politik, mitt älskade Öfre Gäldet inklusive Örsjön och Det Säregna Berget även benämnt Örsjöklacken, Malungs IF:s fotboll, Chelsea, Mora IK och allt annat som känts viktigt för mig under de 67 år jag traskat omkring och sett och hört och upplevt.

Vad Chelsea och Mora IK anbelangar tycks min support i dessa dagar ha nått maximal effekt...

Förväntan över vad det skulle bli. Det är sannerligen inte 772 gånger jag haft klart för mig vad texten ska handla om. Ofta har det varit en blinkande markör på en sida lika tom som idébanken.

Men på något märkligt sätt har fingrarna börjat röra sig, bokstäver har blivit till ord som blivit till meningar som blivit till stycken. Och tankarna har sprungit efter, kommit ikapp och förbi och till slut har en eftertanke varit klar.

Att det en dag skulle var över har jag förstås insett, men när stunden nu är här känns det ändå märkligt och tomt. Ungefär som när jag står på en perrong för vinka av någon, en situation som jag alltid ogillat starkt.

Men här och nu rullar tåget iväg med er, kära trogna läsare, men utan mig. Jag står kvar och känner tacksamhet över att ha fått träffa er varje fredag år efter år och fått er respons för mina bokstäver.

Och vem vet, vi kanske träffas igen i något annat sammanhang. Hej då!

Mer läsning

Annons