Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mikael jobbar inte för pengarna

/
  • Mikael Renberg, expertkommentator och före detta hockeyspelare med 661 NHL-matcher, 82 landskamper och ett VM-guld i bagaget, fyller 45 år.
  • Efter alla år av träning och skador i NHL var fysioterapeut ett naturligt yrkesval för Mikael Renberg.
  • ”Jag försöker leva så mycket jag kan i nuet”, säger före detta hockeyproffset Mikael Renberg. Han är inne på sin andra karriär i livet och trivs fint med det.
  • Det före detta ishockeyproffeset Mikael Renberg tycker att föräldrar pushar sina barn för mycket nu för tiden.
  • Mikael Renberg, expertkommentator och före detta hockeyspelare, fyller 45 år.

Han pluggar, jobbar och ägnar sig åt familjen.
Inte är det någon konst att sysselsätta sig efter idrottskarriären, menar tidigare NHL-proffset Mikael Renberg.

Annons

Vem skulle inte vilja höra applåderna från 20 000 människor varje gång man gör något bra på jobbet? Det var hockeyproffset Mikael Renbergs vardag en gång i tiden – och någon enstaka gång får han fortfarande chansen att återuppleva känslan. Senast nu i januari, på en uppvisningsmatch mot Pittsburgh Penguins på ett utsålt Wells Fargo Center i Philadelphia. Då ingick han åter i den klassiska kedjan Legion of doom i Flyers, för att fira sitt gamla lags 50-årsjubileum.

– Fortfarande, fast jag var 44 år och hade slutat för länge sedan, så kändes det i magen när jag åkte ut på isen att det här är verkligen kul, alltså.

Tio år efter att han lade idrottskarriären på hyllan ser tillvaron annorlunda ut för Pite-sonen Renberg. Ingen vare sig jublar eller buar när han pallrar sig upp halv sju på morgonen, tar hand om ungarna och hojar iväg till jobbet som fysioterapeut. Kontrasten är tänkvärd säger han, ”man får en bra distans till det man höll på med tidigare”.

Han växte upp i en idrottsintresserad medelklassfamilj med två syskon som också sportade. Pappa var fotbollsmålvakt men också den som ställde upp när barnen behövde hjälp med skolarbetet.

– Jag har haft föräldrar som har varit på precis lagom nivå. Och det är intressant att prata om i dessa tider, för jag tycker att föräldrar pushar sina barn för mycket. Mina var stöttande men jag hade ingen press på mig. Det var en fantastisk fördel.

Mikael Renberg trivdes i skolan, men han gillade också ishockey och hade nätt och jämnt fyllt 18 när han skrev kontrakt med Luleå Hockey. Ungefär samtidigt blev han draftad till NHL och for över dit som 21-åring. Hela den första säsongen i USA ser han som en milstolpe i karriären, när han nominerades till årets nykomling och så småningom ingick i NHL:s mest fruktade anfallskedja med Eric Lindros och John LeClair.

Han spelade också i Tampa Bay Lightning, Phoenix Coyotes och Toronto Maple Leafs. Men efter 661 NHL-matcher – och 82 landskamper och ett VM-guld inte att förglömma – så är det fortfarande Philadelphia som ligger honom närmast hjärtat.

– Det är för att jag själv var som bäst då. Nu har det gått en del år sedan jag slutade i NHL och det jag kommer ihåg är de bra stunderna. Det blir lätt så.

I slutet av den nordamerikanska tiden separerade han från sin fru; han flyttade hem igen för att vara nära sin dotter. Han avslutade hockeykarriären i Skellefteå, och vid 35 års ålder var det sedan dags att fundera över framtiden igen. Att han valde skolbänken har mest med hans personlighet att göra, säger han.

– I grund och botten har skolan varit rolig för mig ända sedan jag var barn. Jag tycker om att lära mig nya saker.

Efter tio år i NHL måste man ha råd att slå dank om man vill?

– Absolut. Det är inte för ekonomin jag jobbar, och det är inte därför jag pluggar, utan jag behöver ha något vettigt att göra.

Som expertkommentator på SVT håller han kontakten med hockeyn. Och som fysioterapeut – och student, för han pluggar nu vidare för specialistkompetens – får han en utmaning. Dessutom är han småbarnsförälder på nytt och är föräldraledig på deltid med den yngsta. Så nog har han sett till att hålla sig sysselsatt, alltid. Och han trivs med det och har roligt, säger han.

– Jag tycker inte om det här snacket om att det är synd om före detta idrottsmän, att de skulle behöva så mycket stöd och sysselsättning. Vi har varit privilegierade som har haft idrotten som yrke. Under andra delen av ens yrkesverksamma liv får man göra något annat. Det får man se som en möjlighet.

Mer läsning

Annons