Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kirsten levde på hoppet

/
  • EM-brons, 25 svenska rekord, rader av SM-medaljer samt segrar i Finnkampen är prestationer som fyller den Kvarnsvedenfostrade stavhopperskan Kirsten Belins meritlista till brädden.
  • EM-brons, 25 svenska rekord, rader av SM-medaljer samt segrar i Finnkampen är prestationer som fyller den Kvarnsvedenfostrade stavhopperskan Kirsten Belins meritlista till brädden.

Hon tillhörde eliten inom den kvinnliga stavhopparvärlden och målet hon satt var glasklart - OS- och/eller VM-medaljer av gyllene snitt.
Men skador ställde till det och friidrottsvärlden byttes mot konsultuppdrag inom IT-sektorn.
– Numera är träning en lyx för mig, förklarar Kirsten Belin.

Annons

Kirsten Belin är Borlängetjej in i själ och hjärta, så född och uppväxt i Färjegårdarna som hon är. Att hon redan som tonåring skulle bli omskriven som ett av Sveriges stora kvinnliga stavhoppartalanger var dock lite av en skräll, gymnast som hon var i den tidiga ungdomen.

– Jag höll på med gymnastik i många år, men kände till sist att jag dels var lite för lång för det och dessutom lite osäker för vissa moment efter det att jag slagit mig ganska rejält vid ett tillfälle. Det var dock inte rädslan som gjorde att jag slutade med gymnastiken, berättar Kirsten som genom en kamrat fick kontakt med friidrotten och Kvarnsvedens GoIF.

– Eftersom jag i alla fall ville motionsidrotta i någon form följde jag med till en träning och upptäckte snart att stavhopp kunde vara något för en f d gymnast. Stavhopp har faktiskt väldigt mycket gymnastik i sig.

Sagt blev gjort och snart var Kirsten aktiv stavhopperska och formkurvan började nästan omedelbart peka brant uppåt. Innan det första stavhopparåret hade passerats hade Kirsten lyckats med konststycket att ta brons på SM, deltagit i Finnkampen samt satt sitt första svenska rekord (3.86).

– Det var inte utan att jag själv blev lite överraskad, jag skulle ju bara motionera lite. Men gymnastikåren hade gett mig stora fördelar som det kunde ta konkurrenter flera år att träna upp. När andra fick kämpa hårt för att hålla kontroll över kroppen fast man befinner sig upp och ned var för mig en vanesak som satt i ryggmärgen. Helt klart betydde gymnastiken mycket för mina framgångar inom stavhoppet, menar Kirsten.

1999 började Kirsten vid friidrottsgymnasiet i Falun där hon fick kontakt med tränaren Ulrik Mattisson med vilken hon hade ett gott samarbete under flera år. Det ledde i sin tur till ett samarbete med den tyske stavhoppstränaren Jochen Wetter vilket gjorde att Kirsten utvecklades ytterligare och under första halvan av 00-talet närmast prenumererade Kirsten på SM-guld såväl inomhus som ute.

– Jag valde lite mellan att träna i Tyskland eller i USA, men till sist föll valet på Tyskland då deras teknikträning är bättre samt att jag har släkt i Tyskland och ville ta chansen att lära mig språket bättre.

2002 kom också det stora genombrottet då hon på DN-galan gled över 4.42 och satte stora delar av dåvarande världseliten på plats med en fjärdeplats. Samma år satte hon för övrigt tio svenska rekord, vann Finnkampen och kom på nionde plats i EM.

Året därpå blev dock inte riktigt lika gyllene. Kroppen gjorde sig påmind och skadorna började komma i såväl båtbenet i foten som handled. En tionde plats på inomhus-VM blev en besvikelse för Kirsten som fick fortsätta att kämpa med skadebekymren även under 2004, vilket bl a innebar en missad OS-biljett.

2005 fick hon f d förbundskaptenen Ulf Karlsson som tränare och då vände den negativa trenden. Säsongsbästa skrevs då till 4.45, men även om det inte blev några fler EM-eller VM-medaljer var Kirsten nöjd med att ha lyckats hitta formen igen.

2006 skulle dock bli hennes sista aktiva år. Dock inleddes det med att hon klämde i med sitt 25.e svenska rekord i ordningen (4.40, inomhus) och allt kändes positivt inför VM i Moskva. Väl där började återigen fotproblemen göra sig påminda och Kirsten slogs ut i kvalet. En kort tid senare kom beskedet att hon lägger av.

– Jag hade kommit till ett läge där jag lade ned lika mycket tid på rehab som på träning och då insåg jag att det aldrig skulle bli något OS- eller VM-guld för min del, och eftersom det var mina tydliga mål kunde jag lika gärna sluta. Ett lite jobbigt beslut att ta, men som ändå var lätt att fatta. Med facit i hand var det nog också helt rätt, konstaterar Kirsten i dag.

Elva år senare har stavhoppet ersatts med IT och Kirsten är i dag verksam som IT-projektledare på konsultbasis, för närvarande är det Trafikverket som har nytta av hennes tjänster. Men yrkeslivet har också fört henne utomlands.

– Under några år bodde jag i London och arbetade med marknadsföring av Formel 1 för bilar. Under 2009 jobbade jag sedan i Abu Dhabi, men det var inte min plats på jorden kan jag säga. Med temperaturen på 50+ gick det knappt att vara ute.

Väl hemma i Sverige igen bosatte sig hon under några år i Örebro och Linköping, där hon träffade nuvarande maken, innan flyttlasset till sist gick tillbaka till uppväxtstaden Borlänge där två barn, son och dotter, utökat familjegemenskapen.

Även om Kirsten under en period satt i Dalaidrottens styrelse har hon i dag inga aktiva idrottsuppdrag. Men dörren dit är inte stängd på något sätt.

– Att träna är numera en lyx, men å andra sidan är ju 30-minuters hoppande på studsmattan med barnen ett ganska rejält träningspass så i skaplig form håller jag mig nog. När sedan barnen blir äldre kommer jag såklart att backa upp dem i vilken sport de än vill syssla med, det viktigaste är att de själva har roligt.

Mer läsning

Annons