Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Karin är Åkershems äldsta - fyller 100 år

/
  • – Här är ett foto av mig i folkdräkt, i dag skulle den inte passa längre, säger Karin.
  • Karin Olsson fyller 100 år den 2 januari.
  • Karin har sysslat mycket med korsstygn och att väva mattot i sitt liv.
  • På Åkershem är hon den äldsta boende.

Karin Olsson har klarat sig själv den mesta delen av livet, hon bodde hemma tills hon var 98 år. Men sjukdomar fick in henne på Åkershem och nu ser hon fram emot att fira sin 100-årsdag på hemmet.

Annons

– Vi gifte oss 1939 och jag fick min son samma år, säger Karin.

Saknaden är stor. Hennes make Holger dog för 40 år sedan, och sonen Per-Erik dog för tio år sedan. Några fler barn, eller barnbarn, blev det inte.

– Han var så snäll min Per-Erik, det var alldeles för tidigt, säger hon.

Karin tittar upp mot bokhyllan, där sonens porträtt står högst upp. En stilig ung man. Bokhyllan i Karins rum på Åkershem är full av foton. Hon har två systrar i livet, som i sin tur har barn och barnbarn. De fyller hyllplanen i sina ramar.

– De är lite som mina egna barnbarn, de är väldigt fina, säger hon och tar sig upp från rullatorn för att visa alla foton.

Den 1 januari fyller Karin 100 år. Hon tycker att hon är skapligt pigg och klarar sig själv i det mesta. Men efter bältros och en canceroperation så fick hon komma till ett hem, efter 98 år.

Inne på rummet på Åkershem hänger det tavlor i korsstygn som Karin har gjort. De ser ut att vara av utställningskvalité men det viftar Karin genast bort. Hon är blyg och ödmjuk.

– Du måste lova att skriva lite nu, jag är inget att skriva om, säger hon.

Hon är äldst på hemmet, äldre än Lars Roos mamma som finns på samma plan och fyller ett jämnt sekel i vår.

– Ja det är jag faktiskt, säger Karin och skrockar.

Karin arbetade inom livsmedel hela sitt liv, den större delen av tiden hos Olles livsmedel i Bullermyren. Butiksägaren gifte sig senare med en av Karins systrar.

Andra världskriget startade när Karin och hennes man gifte sig. Hennes man befann sig i Norrland inom lumpen medan hon fick Per-Erik. "Minnet sviktar" säger hon.

Men hon minns när hon var ung och ungdomarna samlades på gatorna för att hänga och prata, som ungdomar alltid har gjort. Hon minns hur glad hon var när man fick höra på radio. Och hon minns sin son, konstanten genom hennes liv.

Det sägs att en människas liv mäts i ögonblicken som tar andan ur en. Men vad är status, resemil eller äventyr när allt som behövs i livet är de små detaljerna som binder oss samman.

– Fyra somrar fick han komma till en barnkoloni nära Ängelholm. Det var hjälp som fick av Falu kommun om man hade det dåligt ställt. Jag ville följa med, men det kunde de inte betala. Då erbjöd jag mig att arbeta på platsen också, så jag hängde med varje sommar. Det blev ju ändå som en semester, säger hon och ler.

De åkte aldrig på hisnande resor till spännande länder. Men Karin och hennes son var ändå tillsammans. De byggde hus ihop och umgicks hela livet.

Hon fick ta adjö för tidigt, men nu när hon fyller 100 år så kan hon se tillbaka på ett liv av kärlek.

Mer läsning

Annons