Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hon matchar Leksands kulturlag mot nya nationella framgångar

Hon har varit och är något av en lagledare för det kulturlag som under närmare en kvinnoålder utkämpat ett dagligt lokalderby – om publikt intresse, kommunala bidrag, sponsorbidrag och nationella framgångar – med ishockeyn i Leksand.Kersti Jobs Björklöf har på historisk grund byggt ett framtidslag, formulerat en framgångstaktik och medverkat till bygget av en multikulturarena i form av Leksands kulturhus.

Annons

Jobs Kersti, som fyller 80 år den 8 november, har likt Rune Lindströms kurbitsmålare i Himlaspelet kommit "hit" för att måla – och även damma av och rekonstruera – krus på "era salstapeter".

De många färgerna i sin palett fick hon redan som barn av i första hand sin mor Knis Karin Jobs och morbror Knis Karl Aronsson. Senare skulle hennes far, kommunalmannen Verner Jobs, som i likhet med makan var yrkesverksam som lärare, föra andra kunskaper vidare till henne

– De tog sig tid med mig, förklarade och berättade om allt de visste och tyckte var viktigt med Leksand och bygdens historia och tog mig med på allt, minns hon och tillägger med ett snabbt leende att hon aldrig spelat fiol, men ägnat mycket tid åt att bära fiollådor".

– Och far inpräntade i mig vikten av att arbeta oegennyttigt, att engagera sig för andra människor.

Kersti, som var läraktig redan som barn, lyssnade, fascinerades och lade fakta och fädernas insikter och berättelser på minnet. Hennes kulturintresse kom att ta henne ut i världen och hem igen.

Genom tillfälligheter, efter utbildning och jobb i främst Uppsala och Stockholm, kom hon också att sju dagar före hans död i mars 1980 efterträda Knis Kalle som Leksands kulturchef, även om bådas officiella titel var kulturintendent.

– När jag sökte jobbet visste jag att det inte handlade om ett jobb, utan om ett val av livsinriktning.

Då var hon sedan länge gift med Sune Björklöf, som hon träffade omgående när hon kom till Uppsala och som hon haft ett fruktbart kulturellt samarbete med.

– Vi fick 51 fina år tillsammans och jag har haft ett så fantastiskt bra liv att jag inte skulle kunna önska mig något bättre.

Tillsammans har de barnen Erik, Karin och Anna – och på sätt och vis också "sladdbarnen" Leksands kulturhus och det kulturpolitiska programmet "Kultur i Leksand", som styr eller ska styra Leksands kulturpolitik.

När Kersti talar om multikulturarenan och kulturpolitik påminner hon om en otämjd älvfors, där strömmar, underströmmar och virvlar drar iväg, snurrar runt och under korta ögonblick stannar upp för att hämta ny kraft och fart.

Engagemanget är beundransvärt och även om hon själv kanske inte skulle tillstå det är det tydligt att hon hämtat inspiration ur den dagliga kampen med – inte mot – ishockeyn i Leksand. Konkurrens föder nytänkande och utveckling.

Det är kanske ingen tillfällighet att båda lagen nådde stora fram gångar under mitten av 1980-talet – med flera SM-guld för hockeylaget och ett nytt och senare prisbelönat kulturhus för kulturlaget. Kulturhusbygget föregicks för övrigt av en kulturhusutredning – gjord av Kersti, som också tog stort ansvar för bygget och för att det kom att bli en arena för multikultur.

Under åtminstone ett halvsekel har de båda verksamheterna konkurrerat om människors intresse, intäkter, olika typer av bidrag och framgång i ett lokalt, nationellt och i vissa avseenden även internationellt perspektiv.

Parallellerna är många och ledningen – i "matchserien" – har växlat.

När hockeyn har matchat legendarer som Åke Lassas, Vilgot Larsson, Pära Karlström, Nisse Nilsson, Matta Åhlberg, Dan Söderström, bröderna Abrahamsson och Sigge Svensson har Kerstis Leksands FK, Förenade kultur, kontrat med storheter och kulturarbetare som Gustaf Ankarcrona, Anna Ankarcrona, Erik Axel Karlfeldt, Hugo Alfvén, Per Johannes, Rune Lindström samt Roland Andersson och Karin Stigsdotter.

Båda sidor skulle enkelt kunna formera flera drömlag, de har lånat från varandra – vad sägs om uttrycket hockeykultur, och båda sidor har prisats för att ha slagit vakt om sitt ursprung när det gällt bland annat hockeyns matchdräkt och folkkulturens sockendräkt.

Samtidigt har båda lagen också gjort en och annan misslyckad värvning och satsning.

Jobs Kersti har själv fått utmärkelser och priser, inte minst Längmanska kulturfondens kulturpris – som hon delade med maken Sune – på 150 000 kronor och den kungliga medaljen av Serafimerordens band, åttonde storleken, för "banbrytande insatser för svenskt kulturliv".

Men det är uppskattningen och stödet från den egna "hemmapubliken", människorna i Leksandsbyarna, som hon skattar högst.

– Det har glatt mig obeskrivligt när enskilda åkt buss eller bil in till Noret och letat upp mig för att berätta något viktigt. Jag har haft världens bästa jobb och otroliga arbetskamrater.

Trots att kulturen varit hennes jobb och allt överskuggande fritidsintresse har hon hunnit med att vara engagerad i Leksands församling – som bland annat kyrkvärd, gå på ishockey – "mest för att studera folklivet", ansvara för uppbyggnaden av Leksands konstmuseum, verka inom By till By-projektet i Ghimes och mycket, mycket, mycket annat både lokalt, nationellt och internationellt.

Skulle hon få önska något inför sin 80-årsdag är det alla, politiker, invånare, fritidshusägare och andra berörda, värnar om kulturmiljöerna, både enskilda byggnader och helheten, i byarna och i Noret.

– I Noret ger några arkitektritade byggnader och utbyggnader karaktär och särprägel åt ett annars ganska sönderbyggt centrum, Leksands ansikte utåt. Leksand skulle behöva en anställd byggnadsantikvarie, säger Leksands "kulturmor" och tillägger:

– Kulturen har varit i underläge, här som på så många andra platser. Men på längre sikt är jag övertygad om att kulturen vinner över allt – även ishockeyn – eftersom det finns så många former av kultur och att den därmed berör alla på något sätt.

Mer läsning

Annons