Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Frie Tomas låter sig inte styras

/
  • Tomas Holst och hans hustru Margot har på sin gård i Myrbacka, Dala-Järna, skapat ett museum där såväl parets egna verk såsom en gedigen samling av svensk 1900-talskonst finns att beskåda.
  • Tomas Holst är inte enbart en målare. Att snida i trä är inget han drar sig för och den egenskulpterade lokatten visar att talang finns även inom den konstnärliga genren.
  • Margot och Tomas Holst har i många år drivit Dala-Järna Konstgård som nu byter namn till Dala Konstmuseum.

Han hånades för sina konstnärsambitioner men har med åren utvecklats till en av våra få kvarvarande "fria" konstnärer.
– Jag låter mig varken styras av makt eller pengar, säger konstnären Tomas Holst som trots att han nu passerat 65 år inte har några pensionsplaner.
I stället utvecklar han sin pippi för fåglar och kompletterar länets konstliv med att skapa Dala Konstmuseum.

Annons

Han har lång erfarenhet av konst, tillhör gruppen namnkunniga dalakonstnärer, har örnkoll på svensk 1900-talkonst och driver ett eget konstmuseum. Kanske förvånar det då någon att Tomas Holst i mångt och mycket är självlärd vad gäller måleri.

– Konstfack eller sådant har jag aldrig gått, dock några månader som gästelev på Konstakademien. Däremot ritade jag mycket redan som liten och i ungdomen fick jag också glädjen att ha erfarna konstnärer som Uno Fryk, Sigge Rosén och Alf Lindberg som lite grann av mentorer. Inte minst Uno Fryk uppmuntrade mitt målande i olja och med tiden blev vi också mycket goda vänner, förklarar Tomas som är född och uppväxt i byn Baggbo utanför Borlänge.

Tidigt i ungdomen flyttade familjen i till tätorten Borlänge, men redan då hade detta med konst och natur tagit Tomas i ett fast grepp.

– Skolgången var det väl lite si och så med och jag tillbringade hellre tiden vid en skogstjärn där jag både kunde fiska och måla. Det gav mig mycket mera, förklarar Tomas vars konstnärsdrömmar till viss del ifrågasattes av omgivningen.

– Så var det. Jag jobbade på KP (pappersbruket) då och det var mycket "här kommer Picasso" och sådana gliringar. Men jag lät dem hållas och efter ett år som fyrskiftsarbetare sade jag upp mig för att satsa helhjärtat på måleriet.

Det beslutet tar Tomas aldrig haft anledning att ångra. Numera är "KP-Picasso" ett aktat konstnärsnamn såväl inom Sverige som utanför. Han var t ex den förste utländske konstnär som på Island fick göra en utsmyckning med tre stora konstverk. Dessutom finns hans konst också i Moderna Museets ägo.

Ett ledord som gäller för Tomas både inom konsten som i livet i stort är att vara ärlig och trogen mot sig själv.

– Jag vill hävda att jag är en av få kvarvarande fria konstnärer. Med "fri" menar jag att jag, vid sidan av konsten på Island, aldrig åtagit mig att göra konst för offentliga miljöer. Förklaringen är helt enkelt att jag inte vill bli styrd av någon eller något, säger Tomas och tar ett exempel på åren som pappersbruket då högste chefen bad honom måla en tavla av dennes sommarstuga.

– Betalningen var det inget fel på, tvärtom. men jag kunde bara inte sälja ut mig. Stoltheten är värd mer än pengar, så enkelt är det, slår Tomas fast.

Naturmotiv i olja är vad Tomas oftast målar, även om abstrakt måleri såklart förekommer. Han är också mycket med såväl färger som komposition.

– Jag vill ha en treklang i färgerna så att de utstrålar energi likt ett fint stycke musik. En betraktare ska också hela tiden kunna upptäcka nya saker i en målning. Färg- och kontrastrikt där speglingar av människan finns tycker jag om. När det blir avstämt och milt känns det lite som populistiskt fjäsk på något sätt. Jag vill ha roligt när jag målar och som sagt, samtidigt heller inte ljuga för mig.

Har man målat mer eller mindre dagligen i 50 år tid så kan man också behöva ett eget museum. Det har Tomas och hans hustru Margot skaffat sig i Dala-Järna där de sedan många år Dala-Järna Konstgård.

– Men nu byter vi namn till Dala Konstmuseum. Härvisar vi såväl min egen konst som verk av min kära hustru, även hon konstnär, förklarar Tomas och visar runt lokalerna som förutom parets egen konst innehåller mängder med bättre svensk 1900-talskonst samt hundratals pippifåglar i trä.

– Jag har länge samlat på svensk kvalitetskonst från 1900-talet. Det är ofta konst man inte alls behöver har stora säckar med pengar för att köpa, bara kunskap. Själv handlar jag mest på loppisar och mindre auktioner. Pengar har inte ett dyft med bra konst att göra.

– Men visst har jag för skojs skulle även besökt Bukowskis och sett hur t ex kändisar kan bjuda skyhögt för vissa saker. Auktionerna där är lite grann som att Östermalmsgubbarna byter konst med varandra och vanligt folk göre sig icke besvär. För mig är det dock ett stycke roande teater som jag dessutom lär mig än mer om den svenska 1900-talskonsten av.

Tomas är inte den som sticker under stol med vad han tycket och tänker, så också vad gäller dagens svenska konstklimat.

– Det är förflackat och många nutida konstnärer har helt tappat detta med dimension och atmosfär i måleriet och Rembrand och Picasso kan ju inte ha haft helt fel.

När det gäller träfåglarna så är det en samling snidade träfigurer han samlat på sig genom årens lopp.

– Jag har alltid haft en liten ornitolog boende i mig och det roliga med de här figurerna, trots att de flesta är anonymt tillverkade, är att de alla berättar sin egen historia på något sätt. Det är en hobby som blivit en passion och samlingen omfattar i dag drygt 300 fåglar.

Fisket är även det fortfarande passion hos Tomas och mer av den varan kan det bli nu när han fyllt 65 år.

– Aningen mer i alla fall. Däremot har jag minskat antalet utställningar på bortaplan, det tar för mycket tid och energi, inte minst administrativt. Det finns roligare och viktigare saker att göra, t ex Dala Konstmuseum som jag menar fyller ett tomrum i Dalarnas kulturvärld, inte minst på landsbygden som ofta blir bortglömd.

Mer läsning

Annons