Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Anders skrev bok om hårdrocksåren

/
  • Hammerfalls trummis Anders Johansson fyller 55 år.
  • ”I ett band kan det uppstå konflikter när folk känner sig förfördelade. Men rena slagsmål har jag inte sett så mycket”, säger Anders Johansson om sin tid i Rising force och Hammerfall.
  • Anders Johanssons far, den kände jazzpianisten Jan Johansson, dog i en bilolycka när Anders bara var sex år gammal. Nu har han och hans bror Jens bildat en duo och framför pappa Jans låtskatt från ”Jazz på svenska”.
  • I den självbiografiska boken ”Trumslagarpojken” berättar Anders Johansson om den galna tiden som hårdrocksmusiker.
  • Hammerfalls trummis Anders Johansson fyller 55 år.

Efter drygt 30 år som trummis i hårdrocksband som Rising force och Hammerfall har Anders Johanssons tillvaro blivit betydligt lugnare.
Just nu är han hemma med yngsta barnet, Elin 2, år.
– Man har ju hört att man ska ta vara på tiden när de är små, men det är först nu jag verkligen fattar det.

Annons

Anders Johansson vet vad han pratar om. Genom åren har det blivit fyra barn. Först sönerna Karl, 23 år, och Niklas, 20 år, som han för övrigt just bildat bandet Stokkur tillsammans med. Sedan har det tillkommit ytterligare två med nya sambon, Adam, fem år, och så lilla Elin som snart fyller två.

– Mina söner har varit hur lugna som helst, men hon är helt sjövild, säger han påpekar att det troligtvis är ett arv från honom.

När Anders Johansson bara var sex år gammal dog hans pappa, den kände jazzpianisten Jan Johansson, i en bilolycka. På sätt och vis blev det starten för en stormig tid. Men också ett liv som präglats av musiken. I Anders fall trummor.

Tidigt bestämde han sig för att bli världens bästa batterist. Sett i backspegeln har han lyckats väl. Under åren har han ingått i olika bandkonstellationer, bland annat Yngwie Malmsteens Rising Force, 1984–1989, då även brorsan Jens Johansson var med på keyboard. Och under femton år var han en del av det svenska heavy metal-bandet Hammerfall.

I den självbiografiska boken ”Trumslagarpojken” berättar Anders Johansson rakt ur minnet och utan krusiduller både om barnåren och allt bus, men också den vansinniga tiden som hårdrocksmusiker. Åren med Yngwie Malmsteen i USA, de sönderslagna hotellrummen och de kraschade bilarna, men också de hundratals timmarna han spenderat bakom trummorna.

Av många kritiker anses boken, som kom ut för ett år sedan, vara en av de bästa om man vill veta något om livet bakom hårdrockscenen.

– Det var en kul grej att göra. Skrivandet var också som en slags självterapi, även om jag inte vet om det har hjälpt. Sedan känns det bra att ha avsnitten om pappas jazzskivor dokumenterade. Men det mesta, alla galna grejer, är med för att det är roligt.

Du blottar dig rätt ordentligt, hur känns det?

– Det har jag struntat i för jag har inget att dölja och har inte hittat på något. I många andra rockbiografier kan det stå att de haft tvåtusen brudar. Det är bara korkat. För vem tycker att det är coolt? Om de verkligen har haft det måste de vara hjärndöda med tanke på hur stor risk de utsatt sig för, alla sjukdomar. Det var det som satte stopp för mig. Jag är skitnojig med sådant.

I dag ser Anders Johanssons vardag annorlunda ut. Förutom papparollen och lite mekande med gamla bilar spelar han kontrabas i duon Bröderna Johansson där han och brorsan Jens framför pappa Jans låtskatt från ”Jazz på svenska”. Emellanåt gör han inhopp i andra grupper, bland dem coverbandet Allegiance Of Rock.

Även om han inte längre har som mål att vara världsbäst på trummor blir det ändå ett par timmars övande om dagen. Men inte fem, sex som tidigare.

– Det kan vara lite trögt att sätta sig. Trummor är ju rätt fysiskt, som att gå på gymet. Man får byta kläder och duscha efteråt. Folk som inte har spelat trummor kan nästan få en hjärtinfarkt av det och händerna kan börja blöda. Till slut får man förhårdnader på fingrarna.

Brytpunkten och början på det nya livet utan turnéer och bandgemenskap kom med de två sladdbarnen, förklarar han. Redan med de första två tyckte han att det var jobbigt att vara så mycket hemifrån. Dessutom var han lite trött på att musiken var ´densamma hela tiden.

– Jag kände att något nytt måste hända. Allt har sin tid. Samtidigt har musiken alltid varit ett stort intresse för mig. Jag är glad att jag följde min känsla. Tack vare det har jag fått resa och vara med om så mycket.

Mer läsning

Annons