Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Anders har ett solitärt drag

/
  • Skådespelaren Anders Ahlbom Rosendahl fyllde 70 år den 18 maj.
  • Anders Ahlbom Rosendahl en av landets främsta skådespelare, men trots det något av en doldis.
  • Anders Ahlbom Rosendahl ser skådespeleriet och teatern som ett kall.
  • Redan som femåring i Lund startade Anders Ahlbom Rosendahl en teater i grannens garage. Så småningom blev det studier på Malmö scenskola.
  • Skådespelaren Anders Ahlbom Rosendahl fyllde 70 år den 18 maj.

Anders Ahlbom Rosendahl hoppade av scenskolan, men kom tillbaka när kallet tog överhanden.
Tidigt hittade han den tuffa nischen som passade hans solitära drag: teatermonologer.

Annons

Med sammanlagt 50 års diger erfarenhet av såväl teater som film är Anders Ahlbom Rosendahl en av landets främsta skådespelare. Och ändå en doldis. Trots flerårig medverkan i populära tv-serien "Rederiet", filmen "Wallander - Hemligheten", för vilken han belönades med en Guldbagge för bästa manliga biroll, och inte minst rollen som den onde överläkaren Peter Teleborian i succéartade filmatiseringen av Stieg Larssons Millenniumserie, är hans namn föga känt.

– Det har kanske med min personlighet att göra, säger han på sin distinkta skånska i sin ombonade lägenhet i centrala Stockholm. Jag är inte en person som ägnar mig åt utåtriktad verksamhet och söker medial uppmärksamhet.

Nej, varken pengar eller berömmelse är drivkrafterna som gör att han efter alla år fortfarande känner en oemotståndlig dragning till scenen. Än kallar han det "en fascination att knacka fram innebörden ur texten”, än ett konstnärligt kall att skapa en helhet som är större än han själv.

– I ordet “kall” finns ödmjukhet som manar till att tjäna publiken, att ge dem någonting av mig själv i förhoppning om att de ska ha glädje av det i sina liv. Det är sorgligt att se att man har missat det i vårt materialistiska samhälle. Med den här attityden kommer jag lite på kant med samhället och kan känna utanförskap.

Monologer tycks utgöra kallets hårda kärna. För fjärde året i rad framträder han som skarprättaren Anders Gustaf Dahlman i den lika hyllade som krävande monologen “Hugga huvudet av ondskan” på Långholmsteatern. Förkärleken till monologer går som en röd tråd genom hans skådespelargärning ända sedan monologen “En man gjuten i ett stycke”, vilken var hans entrébiljett till Dramaten och en anställning för fyra decennier sedan.

Förkärlek till ett tillstånd av “utsatthet utan skyddsnät”.

– Det är en oerhörd utmaning, det gäller att komma över linan. Det förhöjer livskänslan, det är då det brinner! Samtidigt som jag efter alla år känner trygghet så finns det nyfikenhet på vad som ska hända just i kväll.

– Det har hänt att jag har fått blackout, medger han. När det blir helt tomt har jag lyckats vila i det och orienterat mig så gott jag kunnat. Aldrig någonsin har någon märkt något, vad jag vet.

Ändå kan man undra över monologens dragningskraft.

– Det har med mina solitära drag, med mina emotionella upplevelser under uppväxten, att göra. Trots syskon växte jag upp som ensambarn och lekte mycket ensam. Jag hade lätt för att spela upp saker.

Redan som femåring i uppväxtens Lund startade han en teater i grannens garage. Med improviserade monologer på allehanda språk som han snappade upp ur filmer fick han sin publik att vrida sig av skratt, i synnerhet mostern.

Detta gensvar bar han med sig när han sökte till Malmös scenskola.

Han kom in på denna eftertraktade utbildning, och hoppade av det andra året. I stället inledde han studier i praktisk filosofi. Men det kändes som ett felbeslut.

– När jag väl hade lämnat scenskolan insåg jag att det var teatern som var mitt kall. Det var en stark känsla. Jag är en människa som sätter i gång en massa saker som jag inte fullföljer i ett slags självdestruktivitet, det har följt mig genom livet. Scenskolan är det enda jag har fullföljt i hela mitt liv. Jag är glad över att det ändå har gått bra för mig.

Inte minst är han lycklig över sina flickor, framhåller han. För nio år sedan, då hans döttrar med den nuvarande hustrun var små, gick han som 61-åring i avtalspension från Stockholms Stadsteater för att ägna mer tid åt döttrarna.

– När jag fick min första dotter var jag 24 år och hade mycket ouppklarat i mig själv. Nu har jag två tonåriga flickor och har helt andra möjligheter att delta i deras utveckling.

– Varje dag är ett slags framåtrörelse. Jag är djupt tacksam för att få uppleva denna gåva. I framtiden hoppas jag kunna fortsätta följa mina barn och barnbarn så långt som möjligt. Jag hoppas att världen inte går helt över styr.

Mer läsning

Annons