Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bolivia - ett land långt bort från den svenska vintern

/

Frida Östman har alltid velat göra skillnad i världen. Hon läser tredje året på Karlfeldtgymnasiet i Avesta och fick ärva 40 tavlor av sin morfar. Det gav idén till projektet Tavlor för Bolivia där hon samlade in pengar till en målarkurs för barn i Bolivia.
I december åkte hon själv till barnbyn i Cochabamba, Bolivia.
Det här är hennes reseberättelse.

Annons

Den 9 december reste jag och min mamma Sonja från Sverige till Sydamerika.

Jag har under hösten startat ett projekt i skolan, Tavlor för Bolivia. Projektet skulle på något sätt bidra till en hållbar utveckling. Jag har sålt några av min morfars tavlor och alla pengar jag har samlat in har gått till Villa Infantil Nueva Esperanza, en barnby i Cochabamba, Bolivia. En del av pengarna (över 30 000kr) används till en målarkurs där barnen får möjlighet att utvecklas inom målning.

Det har aldrig varit en dröm att resa till Bolivia och inte heller har jag tänkt att jag någon gång skulle ta mig till Sydamerika. Men tack vare mitt projekt är jag här och jag ångrar mig inte.

Resan hit tog nästan två dygn och tiden jag spenderade i ett flygplan var det längsta någonsin.

När jag landade i Cochabamba, efter 45 timmar från att jag lämnat trappen hemma i Folkärna, var jag allt annat än pigg.

Jag möttes av värme och luft på 2600 meters höjd, en höjd där man i Sverige använder syrgasmask. Men allt det jobbiga glömdes snabbt bort när vi blev varmt välkomnade av barnen i barnbyn. Vid flygplatsen hämtades vi upp av några av barnen. Vi blev körda i barnbyns buss till själva barnbyn. Där stod barnen på rad och sjöng för oss. Jag och min familj har under hösten skaffat ett fadderbarn i barnbyn som vi fick träffa.

Vi kommer att stanna i barnbyn drygt två veckor. Det betyder att vi kommer fira jul här, något som känns långt borta då vi har närmare 30 grader varmt och kaktusar utanför dörren.

I Bolivia talar man spanska, vilket är ett problem för mig som har läst tyska fem år i skolan. Barnen vill jättegärna umgås och ställa frågor. Det enda jag kunde säga när jag kom hit var att hälsa och säga mitt namn. Nu kan jag förstå och säga mycket mer. Tack vare den svenska familj vi rest med så har vi någon som kan tolka.

Barnbyn består av fyra hus för barnen samt några extra salar och hus för besökande. I varje hus bor cirka tio barn. Vi äter lunch med barnen och skiftar därför mellan husen.

Maten är lite annorlunda mot den svenska husmanskosten, men är ändå god.

Den 22 december kommer det att vara julfest i barnbyn. Det kommer vara sång, musik och julklappsutdelning. Jag har fått se en liten del av repertoaren.

Målarkursen som mina pengar går till är i full gång. Jag har pratat med bildläraren Freddie och föreståndaren Andrea om hur målarkursen ska se ut i framtiden. Barnen gillar att måla och föreståndaren Andrea är otroligt tacksam för mitt projekt. Målarkursen kommer att hålla på i ett år, längre än de volontärprojekt barnbyn har.

Tack vare alla pengar jag har fått in så kommer den kunna hålla på ännu längre. Jag har fått se att mitt projekt har gjort skillnad, vilket var orsaken till att jag är här, men jag har också upplevt så mycket mer.

Cochabamba är en av de största städerna i Bolivia och har över 600 000 invånare. Staden ligger på 2600 meters höjd och är omringad av berg.

Höjdsjuka är inte ovanligt här och mamma har redan fått besöka en läkare på grund av reaktioner på den höga höjden. På ett av de stora bergen runt staden står kristusstatyn, Cristo de la concordia, som är högre än den i Rio de Janeiro. På julafton planerar vi att åka upp dit med vårt svenska sällskap. Barnbyn ligger på samma berg som statyn, snett nedanför vänstra armen.

Under de första dagarna besökte vi Canchan, en väldigt stor marknad i Cochabamba. Hade vi inte haft sällskap av någon som kände till området hade vi lätt gått vilse. Marknaden består av flera olika gångar och man kan hitta precis allt! Ska man köpa tyg så kan man lika gärna hamna bredvid en gång med rått kött och hönsfötter. Personer sover i sina stånd och man har inte lust att smaka på de konstiga drycker som de säljer längs gatorna. Canchan är en upplevelse för sig.

Inne i centrala Cochabamba är det en helt annan atmosfär än på Canchan. Där finns stora fina hus och parker. Små broar som går över uppbyggda små dammar, papegojor som flyger mellan palmerna och julbelysning som fyller upp hela gatorna och parkerna.

Att det finns fattiga och rika syns väldigt väl här. I centrum finns fina, nybyggda lyxhus med folk som kör sportbilar. I andra delar av staden bor en hel familj i ett litet stenhus längs bergskanten, omringade av gatuhundar.

Cochabamba går inte att jämföras med Avesta, inte heller Stockholm. Det här är ett ställe långt bort från vårt svenska samhälle. Det är inget ställe jag någonsin trodde att jag skulle besöka, men tack vare allt stöd jag fått kring mitt projekt så kom jag ändå hit.

Jag vill passa på att tacka alla som stöttar mitt projekt och vi önska hela Avesta med omnejd en God Jul!

Frida Östman

Mer läsning

Annons