Annons
Vidare till dt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Skolk är inte död tid - det är en del av livet

Jag träffade Jan Björklund i Kvällsöppet med Ekdal inför valet förra året. Han gjorde ett sympatiskt och trevligt intryck. Han skrattade mycket och rörde sig lätt och ledigt. När sändningen startade stramade han upp sig, såg ut att bli en halv meter längre och plockade fram sin inövade militära hållning.

En militär som skolminister. Det är tur att det inte var 1990. Då var Göran Persson skolminister och i förhållande till Björklunds sträva auktoritet var Persson en flummig polare med kepsen bak och fram.

På gymnasiet gick det mesta ut på att locka de snyggaste tjejerna till en av alla de högtravande poesiuppläsningar man lurat dramalärare Bosse att man var tvungen att få ur sig. Han satt alltid med det ena manchesterklädda benet över det andra framme vid scenkanten och förklarade att livet inte är enbart skratt och sång. Han såg mycket dyster ut. Han sade alltid att livet inte bara bestod av skratt och sång, alldeles oavsett vad som skulle framföras på scenen.

Vi skolkade som vildar sista året. Problemet med den nya militanta hållningen i svensk skolpolitik är att den missar en viktig sak. Skolk är inte död tid. Skolk är en del av planen. Skolk är nödvändiga timmar i en säng med Jeanette, eller en eftermiddag med polarna i replokalen. Skolk är heldagar skrivandes på den hopplöst patetiska men fantastiska debutromanen. Skolk är långluncher på de billigaste syltorna inne i centrum. Skolk är en chans till självständig andning. Skolk är en del av livet.

I skolans och Björklunds värld är skolk ingenting av allt det där. Skolk är i stället enbart utebliven tid i skolbänken. Men livet handlar rätt snart efter skolan väldigt lite om det vi lärde oss i skolbänken. Det blir på sin höjd lösa grundstenar som vi väljer att bygga våra liv på.

Hela den här trötta flörten med flydda tider är patetisk. Unga människor lär sig när de anser att det ska lära sig är värt att lära sig. Ständigt hårdare tag och mer disciplin handlar egentligen om en sorts nedvärdering av läraryrket. Är man en tillräckligt bra lärare, och undervisar i ett värdefullt ämne (dit hör inte matematik) så kommer eleverna till lektionerna.

Av mina fina tre år på Schillerska Gymnasiet i Göteborg härstammar de roligaste minnena från tiden utanför skolan, på skoltiden. Skolket var en god, tuff men varmhjärtad pedagog.

Vi behöver inte hårdare tag och strängare rutiner. Det är den fega vägen ut. Den rätta vägen ut är i stället att lägga örat mot marken och faktiskt förstå vad det är unga människor drömmer om.

När jag uppträder på skolor, och det har jag gjort i över tio år, förväntar sig ungdomarna att en poet ska snubbla in halvdrogad in på scenen och börja mästra oviktigheter i en timme. Skolan är med och förstör intresset för litteraturen. Skolan borde ägna sig åt att levandegöra poesin och konsten, i stället för att på olika sätt tvinga ungdomarna att sitta framför gaggiga farbröder och tanter som tror att kunskap och inlärning handlar om avtagen keps och raka led.

Intresse, frihet under ansvar och värdighet är inte flum. Respektera dina elever och du blir en respekterad lärare. Och vill ni skriva in skolket i betyget, så gör det.

Jag stryker över det ordet och skriver livet där i stället.

PÅ BIRROS LISTA
Svenskt vemod. Kanske trodde ni det dött under den stickiga filten av schlager och såpor? Ingalunda. Det svenska sårbara och sagolika vemodet odlar sin karga dysterhet också den här sommaren. Det lätta regnet, de tomma gatorna, skogarna, de små övergivna torgen, de gråtfärdiga kommunhusen, de förbannade gågatorna, de hemska galleriorna, de grusade stigarna ner mot en blank sjö, de svikna löftena, den lätta otroheten, sångerna, diktarna, Melissa Horn, Winnerbäck, Lundell, Thåström – som kompenserar de långa avstånden mellan hus och människor i vårt land. Det svenska vemodet är det vackraste vi har. Vi älskar för att svikas. Fantastiskt.
Mjölk till maten. Drack man ju jämnt som barn. Men sedan blir man äldre och dricker öl och vin till maten och några av oss slutar sedan helt att äta middag utan dricker dagligen och då blir vi till sist tvungna att sluta dricka alkohol så vi börjar dricka subtilt kolsyrat mineralvatten (läsk är för amerikaner) och det är gott så klart, men en dag när vi kommer hem efter en längre resa till Rom så häller vi upp ett glas iskall mjölk till den tillfälliga pyttipanna vi bluffat ihop i köket och det där glaset mjölk är som en efterlängtad dröm. Makalöst gott hur som helst.
Knarknoja. Jag vet inte om den vanlige läsaren tror att droger är något som folk på den djupaste botten ägnar sig åt för att hålla sig nere och sänkt. Men droger är som smågodis i de stora städernas uteliv. Nästan alla knarkar. Massor av sångare, rockstjärnor, media personligheter och så kallade kändisar förgyller sina egocentrerade liv med droger titt som tätt. Droger är vanligare än vi tror och det enda som är farligare än droger är den ålderdomliga moralpanik som alltid bryter ut när en människa ertappas med att ha, eller inte ha, tagit droger. Som om en människa förändras plötsligt och fullständigt över en natt för att han eller hon tagit droger. Helgon Vs Monster? Inte alls. Samma person rakt igenom.