Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vegard Ulvang om längdskidåkningens framtid: ”Ska vi ha en eller två tekniker?”

I ett långt inlägg på Norska skidförbundets hemsida förklarar Vegard Ulvang varför FIS inför stakförbudszoner och begränsad stavlängd. "Jag tror det är möjligt att rädda klassisk längdskidåkning, men då måste vi godta regleringar", skriver han.

Annons

Vegard Ulvang, ordförande i längdkommittén inom FIS, Internationella skidförbundet.

Internationella skidförbundet, FIS, har tagit flera ifrågasatta beslut inför kommande säsong inom längdskidåkningen. Den förre norske storåkaren Vegard Ulvang, numera ordförande i FIS längdkommitté, ger i inlägget en bakgrund till det han beskriver som ett sista försök att rädda den klassiska längdåkningen.

"Reglering av stavlängder och stakförbudszoner är de enda verktyg som vi har sett som realistiska. Testerna kommer kunna ge oss svar på om det är genomförbart eller inte, och om längdskidtävlingar i framtiden ska bestå av en eller två tekniker", skriver Vegard Ulvang.

Han förklarar att han i rollen som ordförande för längdkommittén ska styra den viktiga debatten mot beslut som säkrar längdskidsportens attraktivitet och rekrytering i framtiden. Vegard Ulvang ställer frågan: "Ska vi ha en eller två tekniker i längdskidåkning?", och konstaterar att det i kampen för att behålla klassisk teknik finns argument som talar för både för och emot.

"Fördelarna med bara en teknik är många: halva kostnaden för utrustning, betydligt enklare med vallning och skidval, och nästan inget behov av kontrollanter. Kanske skulle det till och med öka rekryteringen", skriver Vegard Ulvang.

Han backar bandet till 1985 och införandet av fristil, eller skejt, som blivit det mer använda namnet. Då var det främsta argumentet för att behålla klassiska stilen att tävlingar borde köras även i den stil som de flesta åkarna använder, och att även motionärer skulle kunna identifiera sig med elitåkarna.

Men den utveckling som den klassiska stilen tagit de senaste fem åren inom tävlingsåkningen, där allt fler stakar sig genom loppen utan fästvalla, gör att det argumentet inte längre är relevant.

"Stakning i branta uppförsbackar är – åtminstone än så länge – något för fullvuxna vältränade herrar", skriver Vegard Ulvang.

Han noterar att åkarna numera stakar i stigningar ända upp emot 12–15 procents lutning, att det sedan länge körts utan fästvalla i långloppen och att trenden intagit den traditionella världscupen. Men de mest tydliga tecknen hämtar Ulvang från norska juniorcupen:

"De sista två åren har juniorerna stakat på blanka skidor i nästan alla klassiska lopp. Det är svårt att sia om framtiden, men med all säkerhet är det här en utveckling vi bara sett starten av".

Vegard Ulvang skriver att de flesta åkarna och ledarna anser att banor med längre, brantare och fler uppförsbackar är lösningen för att tvinga fram fästvalla under skidorna. Men han tvivlar starkt på att det är en väg att gå, det har försök i världscupen visat och utvecklingen hos framtidens åkare är tydligt:

"Ungdomarnas prestationer utan fästvalla spränger de flestas uppfattning om vad som är möjligt, och vad som är snabbast", skriver Ulvang.

Han förklarar att en enig längdkommitté bestämt att sporten fortsatt ska bestå av två olika stilar, och att det endast kan uppnås genom de föreslagna regleringarna – zoner i slutet av uppförsbackar där stakning inte är tillåtet samt begränsning av stavlängderna till 83 procent av kroppslängden.

Ulvang har fått många kommentarer om att det är fel att stoppa utvecklingen och att det är att skruva tillbaka tiden, men påminner då om att klassisk stil redan är begränsad och att den obegränsade redan finns – fristilen.

"Simningen är det bästa exemplet på en idrott som har olika grenar med olika hastigheter. Förutsättningen är att de olika teknikerna är kontrollerbara", skriver Vegard Ulvang och påpekar att just kontrollen är det största problemet, bland annat med många som kör ovallat och tar olovliga skejtskär, men klarar sig undan.

Där är en förbudszon, som är tillräckligt lång för att tvinga åkarna att fästvalla skidorna, en kontroll som är rimlig enligt Vegard Ulvang. Men har är öppen för att om det visar sig att det blir allt för svårt att kontrollera om någon fuskar så är det lika bra att lägga ner försöken.

Vegard Ulvang påpekar att programmet är fastlagt över OS i Pyeongchang 2018 med två stilar och att de närmaste två åren får visa om det är möjligt att behålla även klassisk stil.

"Blir det bara stakning i Sydkorea, kommer det pressa fram ett val", skriver Vegard Ulvang, och menar underförstått att det då är lika bra att göra som skidskytte och nordisk kombination redan gjort, att köra alla tävlingar i en och samma teknik – fristil.

Mer läsning

Annons