Annons
Vidare till dt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Signalröd attack på Zorn

Med signalröd färg utmanar Peter Johansson Anders Zorn på mästarens hemmaarena. Utgången är till Zorns fördel. Bra måleri är bra måleri även i grälla ramar konstaterar Cecilia Ekebjär som sett utställningen.

Uppgörelsen med Dalarna, länets estetik och den självbild som finns i länet har varit ett återkommande tema i Peter Johanssons konstnärskap sedan studietiden. På Konsthögskolans avgångsutställning visade han skivade dalahästar i charkuteriförpackningar, bilder av sig själv som dalkulla och spelman i Bingsjö. Senare har han fejkat en reklamkampanj med kurbitsförsedda kalsonger. Verk som roat mer än de oroat. Men det finns också arbeten som inte kan skrattas bort lika enkelt. Där Johansson pekar på en självgodhet som liknar nationalism som stänger ute det nya och förhärligare det som anses tradition. I ett uppmärksammat verk som bland annat visats i Simrishamns kulturhus blandar han attribut från nazismen med dalaestetik. Bomberjackor, grova kängor och ansiktshuvor broderade med mönster från folkdräkter.

Peter Johansson är uppvuxen i Transtrand. Hans mor drev en våffelstuga på fjället, som han rekonstruerade i en utställning i Göteborg. Pappan var kyrkomålare.

Det är i relationen till sin pappa och pappans beundran för Zorn som utställningen Johansson vs Zorn tar avstamp.

Några gånger om året tog pappa Gunnar med sig Peter till Zornmuseet för att titta på främst måleri av nakna kullor. När besöket var över var det lika viktigt att sedan vandra över till kyrkan. Peter Johansson tolkar det som en slags reningskur för att kompensera det tydliga intresset för Zorns kullor. I en introduktion till utställningen utvecklar Johansson tankarna: "Jag tror att min far svor i sitt inre över Anders Zorns kunnande, både inom måleriyrket och i de många kontakterna med det motsatta könet".

Med utställningen vill Johansson hävda sin fars okända arbete, ändra maktbalansen och konfrontera sin uppväxts upplevelser med Zorns konst och liv.

I fyra år har han arbetat med projektet som resulterat i en bok och utställningen i Zornmuseet.

Johansson har nogsamt rekonstruerat ett tiotal fotografier av Zorn. Där han sätter sig själv, i stället för Zorn i huvudrollen. Han har låtit sig fotograferats i samma miljöer som Zorn med liknande kläder, attribut och poser. Det är ett gott hantverk med en humoristisk skruv. I boken finns också ett flertal fotografier där man låtit hundar ta plats i utställningen (som ställdes i ordning redan i november för att boken skulle kunna tryckas till vernissagen). Bilderna relaterar till det stora intresse som Zorn hade för hundar, i arkiven finns nogsamma anteckningar över ett tjugotal hundar som funnits på gården.

Bokens omslag är ett knappt synligt porträtt av Zorn, Självporträtt i rött, varje exemplar har handmålats över med signalröd färg av Johansson.

Den röda färgen, samma nyans som Johansson använt genom hela sin karriär, återkommer som tema i utställningen. Redan på långt håll syns att Johansson gör anspråk på museet. Entrébyggnadens tak har försetts med två ilsket orangeröda torn.

Inledningen på själva utställningen är Johanssons rödramade parafras på Porträtt i rött, där Johansson klädd i Zorns röda kostym och butter uppsyn möter besökarna - en markering om vem som har tagit över.

Vidare i utställningen visas ett antal nakenstudier av Zorn, verken har lyfts ur sina originalramar och försetts med nya. Till formen kopior av förlagorna men målade i Johanssons röda färg. Intill originalverken hänger övermålade kopior som Johansson själv målat på 60- och 70-talet. Misslyckade försök att återskapa det han upplevt vid besöken på Zornmuseet. Kvar för betraktaren att uppfatta finns bara den röda färgen och strukturen av det underliggande verket, ibland komplett med en fejkad Zornsignatur.

Ett av Zornverken har tidigare aldrig visats, en nakenstudie av en ung kvinna som ligger med huvudet bortvänt i gräset, det nakna skötet vänt mot betraktaren. Öppen är inte den särskilt känsliga titeln på verket som inte i teknik kan räknas till mästarens bättre.

I den största salen tar en enorm skulptur av Johansson plats. En liggande knallröd kyrka där besökaren kan cirkulera runt klocktornet och vandra vidare längs med mittskeppets tak. Här blir det tydligt att Johansson bottnar som en god skulptör. Det är vackert och brutalt på samma gång.

Nästa rum är en skulpturinstallation av kyrkans interiör, här kan besökarna rekonstruera Peter Johansson och hans fars renande kyrkobesök efter att först ha tittat på nakenstudierna.

Med kyrkorummet kunde utställningen avslutats. Som ett rakt återskapande av Johanssons upplevelse som ung.

Men för att nå utgången leds i stället besökarna in i ytterligare ett rum med Zorns verk.

Här finns ett av de allra bästa verken i utställningen som egentligen inte är ett färdigt verk. Det är en förstudie till Den rödhåriga modellen, där Zorns kraftfulla och säkra penselföring med absolut förståelse för ljuset blir uppenbar.

En mästare svår att utmana.

Utställningen avslutas logiskt med en återkoppling till inledningen, den här gången med Zorn själv i det målade självporträttet, Porträtt i rött.

Förvisso i Peter Johanssons grälla ram men likväl som ohotad vinnare i alla fall.