Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

"Senan" – den störste

Per "Senan" Johansson var inte bara stjärnan i Borlänge SS superlag i början av 80-talet.
Den gänglige Borlängekillen var under samma period även svensk simnings stora affischnamn med bland annat dubbla EM-guld på meritlistan.
Men det var en ren slump som gjorde att det blev simning för honom…

Annons

Som liten grabb testade "Senan" på många sporter, som fotboll, skytte och ishockey.

– Det var hockeyn jag tyckte var roligast. Jag började simma 1972–73, men slutade 1976 och höll då bara på med hockeyn.

Framgångar i skollagkapperna 1977 fick dock "Senan" att börja med simningen igen och bara ett år senare tog han plats i juniorlandslaget.

– Det gick väldigt fort för mig. När jag slutade simma 1976 var jag bland de tre bästa i Dalarna, några år senare var jag bäst i Sverige.

Det första SM-tecknet på 4x100 meter fritt i lång bana med Borlänge SS kom 1979 och på tio år han det bli sammanlagt sju SM-guld på distansen.

Borlänge SS tog även ett antal SM-guld på distansen i kort bana och även på de individuella distanserna skördade klubben stora framgångar.

Per "Senan" Johansson tog, i lång bana, tre SM-guld på 100 meter fritt och två SM-guld på 50 meter fritt.

– Borlänges framgångar berodde mycket på duktiga tränare. Vi hade "Pålle" (Lars-Eric Paulsson) som dessutom drog med sig många simmare till klubben, som Svante Rasmusson, Gunilla Lundberg och Susanne Ackum.

Många av simmarna blev stjärnor på hemmaplan, men "Senan" slog även igenom internationellt på specialdistansen 100 meter fritt.

I OS-debuten 1980 tog han brons, besegrad av guldmannen, östtysken Jörg Woithe och med Pelle Holmertz på silverplatsen.

Året efter, vid EM i Split, knäckte "Senan" favoriten Woithe och tog sitt första av två EM-guld.

I VM 1982 fick "Senan" nöja sig med brons, bara sju futtiga hundradelar efter vinnaren Woithe.

– Men 1982 var jag sjuk nästan hela året, hade halsböld och hamnade på sjukhus.

Genom åren kom också han och ärkerivalen, Jörg Woithe, varandra rätt nära även utanför simbassängen.

– Woithe blev ju ofta hitbjuden på Svenska simspelen och vi blev rätt goda vänner. I dag har jag honom som vän på Facebook.

Efter försvarat EM-guld 1983 skulle "Senan", 1984 i Los Angeles, ta det efterlängtade OS-guldet.

Men det blev "bara" ett brons…

– Det var jag riktigt missnöjd med. Det kändes så jäkla bra inför finalen och jag kände att "det här vinner jag". Med distans till det hela är ändå bronset helt okej, för en OS-medalj slår högt och är nog det som folk är mest imponerade av.

Hösten 1982 reste "Senan" över till USA för studera ekonomi vid universitetet i Auburn och han blev kvar där i sex år.

Landslagskarriären tog slut efter VM i Perth 1991 och SM 1994 blev hans sista framträdande på klubbnivå.

I dag följer "Senan" simningen genom dottern Klara, som ägnar sig åt sporten, och så tittar han, i alla fall på utvalda bitar, på tv när det är stora simmästerskap.

– Och så simmar jag i november varje år, då klubbarna i Borlänge och Falun utmanar varandra i 50-manna. Det är kul att träffa gamla kompisar som flyttat härifrån.

På frågorna hur dalasimningen ska vända trenden och vilka råd han kan ge de unga simmarna, svarar "Senan", så här:

– Vi måste kanske plocka hit några simmare utifrån, som "Pålle" gjorde och göra en satsning. Vill man nå toppen måste man också vara beredd att lägga ner nio–tio pass i veckan och träna extra mycket på loven. Det var så vi gjorde, säger Per "Senan" Johansson.