Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Segerruset när man äntligen fattar

Annons

Jag småpratar med en god vän, sannolikt den smartaste människan jag känner. Eller ja, något småprat är det egentligen inte fråga om från min sida. Jag har en fråga jag vill ha svar på. Men det får inte märkas.

Så tar jag mod till mig: vilken film är den mest svårbegripliga hon sett? Hon förstår inte frågan. Hjälp! Jag blir röd i ansiktet. Mumlar något om att hon väl ändå måste tycka att den där tidsmaskinsfilmen var rätt klurig.

– Du menar Tillbaka till framtiden?, säger hon och ler.

– Nej!, protesterar jag lite för högt.

Jag förtydligar att det är Primer vi pratar om. Den där svinsmarta lågbudget-rullen som man måste ha åtminstone ett halvt nobelpris i fysik för att begripa fullt ut. Hon ler igen. Jag konstaterar med gäll röst att Esquires recensent minsann påpekade att den som säger sig ha begripit "Primer" efter att ha sett den en gång antingen är savant eller en lögnare.

Att erkänna att man inte fattat en film är att göra sig ack så sårbar i vår popkulturellt fixerade samtid. Det är något man alltid ångrar i samma ögonblick som själva erkännandet. Nora Ephron, den gudabenådade manusförfattaren, har skrivit en plågsamt träffsäker text om det här fenomenet. I sin lilla berättelse som publicerades i The New Yorker 2007 skildrar Ephron två namnlösa människor, en han och en hon, och deras samtal efter att ha sett den fenomenala thrillern No country for old men på bio. Det visar sig att han inte förstått just någonting. Hon suckar när hon tvingas förklara den ena scenen efter den andra. Luften vibrerar av hennes irritation. Jag föreställer mig att diskussionen utspelar sig mellan Ephron och hennes make Nicholas Pileggi, även han manusförfattare. Han har bland annat Maffiabröder på meritlistan. Och jag inbillar mig att de sitter på varsin sida av sin jättesäng i en schangdobel New York-våning. Hon i silkigt nattlinne. Han i flanellpyjamas. Texten blir ännu roligare då. Ändå är det något som skaver inom mig när jag flinar. Det är ju jag som är Nicholas.

Med åren har jag byggt upp ett förhållande till knepiga filmer som påminner om min relation till svinläskiga skräckfilmer. Jag dras till dom. Fast jag vet att de inte är bra för min psykiska hälsa. Eller kanske just därför. Jag testar mig genom att se dem. Några dagar senare går jag därför och ser Looper på bio i Falun. Jag är kallsvettig. Enligt förhandsrapporterna är det en finurlig science fiction-historia. När sluttexterna rullar är jag utmattad men lättad. Jag har begripit precis allt.

Just när jag krånglar mig förbi ett par på väg ut hör jag honom beklaga sig över att slutet var lite snårigt. Jag knyter näven i en triumfartad gest, som en tennisspelare som slagit ett serve-ess.