Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

SD:s städning har bara börjat – ett seriöst parti väljer sina politiker med stor omsorg

Annons

I den kritikerrosade amerikanska musikalen Hamilton kulminerar handlingen i att den då framlidne general George Washingtons tidigare finansminister Alexander Hamilton, vars remarkabla resa från fattigdom till framgång används för att skildra den amerikanska nationens smärtsamma födsel och barndom, ror över Hudsonfloden till New Jersey för en pistolduell med vice president Aaron Burr.

I termer av politiska skandaler har det hänt en del sedan år 1804.

När det gäller politikers tillkortakommanden och snedsteg har skandalerna i Sverige de senaste årtiondena i huvudsak kretsat kring reseräkningar, bygglov och Toblerone.

Det är förstås illa nog att politiker småfifflar och är oaktsamma, men man bör också se brottens karaktär som ett uttryck för att Sverige överlag har haft ganska vettiga politiker. Det kunde ha varit (mycket) värre.

Detta är förstås ingen slump utan resultat av partiernas medvetna arbete för att genom medlemsmöten, valberedningar och gedigna nomineringsprocesser sortera fram sina starkaste kort. Inte minst har man låtit testa potentiella politiker på förtroendeuppdrag i de egna organisationerna innan de förs fram som kandidater till folkvalda uppdrag.

Men precis som med Ny demokrati på 90-talet kom SD:s inträde i riksdagen 2010 att innebära ett nytt kapitel i detta avseende.

Det är i och för sig inte överraskande att ett i grunden främlingsfientligt parti med rötter i nynazism företräds av politiker som ger uttryck för rasistiska åsikter. Men efter sex år i de politiska finrummen är det bara att konstatera att SD gett upphov till en helt egen genre i journalistiken, vilken bland annat tar sig välgörande uttryck på den ur Dalarna sprungna sajten "Inte rasist men" där man publicerat hundratals artiklar som avslöjar människosynen hos SD:s politiker.

Ingen har en given rätt att företräda ett parti. Människor väljs i förtroende, och därför var det förstås rätt och riktigt av SD:s partistyrelse att i måndags utesluta Rättviksbon Anna Hagwall. I sin motivering av beslutet angav partisekreterare Mattias Karlsson (SD) inte bara Hagwalls antisemitiska uttalanden från i höstas, utan också att hon 2014 argumenterade för att misshandlade kvinnor inte "skulle gnälla så mycket". Det var bara att lämna den slående mannen, menade Hagwall som nu blir politisk vilde i riksdagen.

LÄS ÄVEN – EHRLING: Anna Hagwall är en antisemitisk och okunnig politiker

LÄS ÄVEN: Riksdagsledamoten Anna Hagwall från Rättvik utesluts ur Sverigedemokraterna

Att SD gör sig av med Anna Hagwall är en början. Men minns också att kvar i riksdagen sitter Martin Kinnunen som i går fälldes i Hovrätten för bokföringsbrott och Kent Ekeroth som misstänks för misshandel på en Stureplansklubb för någon vecka sedan. SD är alltjämt ett parti som skyddar företrädare som hämtar järnrör för att lösa en dispyt efter krogen.

Sådant passar möjligen i en musikal. Det passar inte i riksdagen.