Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sara, 18, berättar på nätet om våldtäkten

Sara Stille blev våldtagen. Hon är en av få som har vågat anmäla brottet. Hon har även publicerat en film om sina upplevelser.
– Att en film på åtta minuter kan förändra någons liv är häftigt. Jag tror att allt man är med om gör en till den man är, så våldtäkten har inte förändrat mig. Det är en del av mitt förflutna och jag ser mig inte som ett offer, mer som en överlevare, säger Sara Stille som nu uppmanar andra utsatta att också anmäla.

Annons

2008 var ett mörkt år för Sara Stille. Hon var då 13 år och blev flera gånger våldtagen av en man som var i stort sett dubbelt så gammal som hon. Övergreppen fortsatte i över ett år.

I maj 2012 anmälde hon honom för våldtäkt mot barn vid minst 50 tillfällen och i september förra året fick han sin dom. Tre års fängelse.

Men vägen mot anmälan har inte varit spikrak. Sara har tampats med sig själv och varit rädd för att gå ut. Först efter två år kunde hon börja prata om det inträffade, men det var långt ifrån smärtfritt.

– Jag bestämde mig för att göra en anmälan i Hudiksvall där jag studerar, men jag klickade inte riktigt med personen som tog emot min anmälan så jag gjorde den i Borlänge i stället, berättar Sara Stille som i dag är 18 år.

– Det kändes som om jag gick in på polisstationen som en människa och kom ut som en annan, som den människa jag önskat jag varit hela tiden. Jag gjorde det för att orka fortsätta med mitt liv. Jag mådde väldigt dåligt psykiskt och anmälan var ett steg för att må bra. Det var ett jättesvårt beslut att anmäla, men jag hade ett enormt stöd från BUP. Ju mer jag bearbetade det desto mer ville jag anmäla, säger Sara och förklarar att ett SMS från gärningsmannen blev en vändpunkt.

– I mars förra året skickade han ett sms och skrev 'Förlåt för allt' och det var då jag insåg att det var han som gjort fel. Innan hade jag haft mycket skuldkänslor.

När Sara äntligen anmälde fick hon mycket stöd från både familj och vänner.

– När jag berättade kände mina närmaste att allting föll på plats, min familj hade undrat länge och de blev inte förvånade, säger Sara.

När övergreppen startade började Sara skriva av sig på en anonym blogg.

– För mig har det alltid varit lättare att skriva än att prata. När jag började blogga var jag ganska trasig och jag bloggade så fort jag mådde dåligt. Det var lättare att prata med folk som varit med om samma saker på det sättet och jag har fått ut mycket av att skriva av mig. I dag behöver jag inte bloggen på samma sätt, men det är svårt att klippa kontakten med läsarna så jag uppdaterar ändå ibland, säger Sara som hade 6000 bloggläsare per dag som mest.

Hon valde att vara anonym eftersom hon inte visste vad som skulle hända, men när mannen dömdes såg hon ingen anledning att vara anonym längre. Vid årsskiftet berättade hon vem hon var och publicerade videon Den delen av mig ni inte visste om där hon berättade om sina upplevelser. Kommentarsfältet och mejlen svämmade snart över av vänliga ord och egna historier.

– Från början var det tänkt att videon bara skulle finnas på bloggen, men efter stor respons lade jag upp den på Facebook också. Det var nära att jag blev en av dem som inte anmäler våldtäkter, med videon vill jag övertala andra att anmäla.

– Det kändes läskigt att gå från anonym på bloggen till offentlig på Facebook, att folk som jag inte kände såg den och delade den till sina vänner. Jag var rädd för att folk skulle fatta mitt budskap fel. Men när jag väl la upp videon fick jag många fina kommentarer om att jag var stark och hade inspirerat många och det kändes häftigt. Jag har inte fattat att många har sett den, det har inte sjunkit in riktigt, säger Sara.

Trots att filmen publicerades för mindre än en månad sedan så har den redan inspirerat andra till att anmäla.

– Det är flera som har anmält efter att de sett min video och skrivit att den hjälper människor. Jag blir jätteglad och gråtfärdig, det känns häftigt att en film på åtta minuter kan få någon att ta tag i sitt liv och att det är jag som gjort filmen.

Sara hoppas inte bara på att fler anmäler, utan även att filmen startar en debatt om att höja straffen.

– Det är fel att den som gjort det beskyddas och sitter på en särskild anstalt medan jag som är utsatt får klara mig själv efter rättegången. Han fick tre års fängelse och han behöver inte ens sitta tre år om han sköter sig bra, det känns som ett hån mot oss utsatta.

Fotnot: BUP är en förkortning för barn- och ungdomspsykiatrin.

Annons