Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Såldes till den som bjöd lägst

Annons

Första... andra... och tredje!

Ett klubbslag och vips är man ägare till något man har, eller i den stunden trodde sig ha, behov av. Men det hör ju till spelet under sommarauktionerna.

En modernare variant av auktioner finns på nätet där man kan lägga bud på allt och lite till. Och även här är det förstås den som bjudit mest som kammar hem vykortet, dvd:n eller vad det nu gäller.

Men det har funnits auktioner med helt andra objekt och där dessutom det lägsta budet vunnit. Det som ropades in var – människor.

Det som läsaren kanske först tänker på är alla som under nära trehundra år skeppades från Afrika till den amerikanska Södern för att som slavar slita ont på bomulls- och sockerrörsfälten. Men det jag tänker på ligger närmare både geografiskt och i tid, nämligen de svenska barn som köptes av bönder till arbetskraft för mindre än hundra år sedan.

Annars är principen den samma. Likaså skammen och den totala förnedringen.

Ett av barnen, en pojke, föddes 1917. Fyra år senare dog hans mor och bror i Spanska sjukan. När han var nio år dog även hans far. Då, 1926, såldes han på auktion i Falun till lägstbjudande. Visserligen lär han ha varit det sista barnet som auktionerades bort, men det hjälpte ju honom föga.

De kommande åren fick han tillbringa hos bönder i Falutrakten, en del var snälla, andra mindre snälla. Att han senare i livet var ganska förtegen om sina upplevelser i ungdomen är lätt att förstå.

Han var långt ifrån ensam med sina minnen, vilket gör skamfläcken i den svenska historien än större. Bland andra har Tomas Ledin berättat om sin farfar som blev såld på torget i Härnösand, något som för Ledin formade bilden av ett motbjudande klassamhälle.

Ett annat exempel är den flicka som på trettiotalet fick sommarjobba på en torvmosse i Småland tillsammans med sin bror. För att skydda hennes armar från solen hade deras mor klippt sönder strumpor och trätt över armarna.

En dag kom inspektorn ridande på häst. Han stannade, pekade på hennes armar med ridpiskan och undrade vad det var hon hade på sig. Hon minns tydligt hur hennes bror reste sig, bockade djupt och förklarade. Inspektorn mumlade något och red iväg.

Men det var då det. I dag skickas inga barn iväg mot ett ovisst öde. Inga sitter längre på sina höga hästar och ser ner på andra. Klassamhället är borta och alla är lika värda. Och numera finns förstås inga slavar. I stället erbjuds den som söker jobb flera chanser genom en första, en andra och slutligen tredje fas. Sedan är allt klubbat och klart.

Eller hur det nu är.