Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

S-nostalgin skorrar än när Hultqvist säger nej till Nato

Annons

Av de fem partier som traditionellt har gjort anspråk på regeringsmakten, och därmed tagit ett särskilt ansvar för försvars- och säkerhetspolitiken, är det i dag bara S som kategoriskt avfärdar svenskt Natomedlemskap.

FP och M är sedan tidigare positiva och får nu sällskap av C. KD har tagit beslut om att partiet förutsättningslöst vill utreda medlemskap, och det finns en stark opinion anförd av partiledaren Ebba Busch Thor som vill att partiet på rikstinget i nästa vecka tar steget fullt ut.

Att S håller fast vid sitt Natomotstånd kan bara förstås utifrån frågans symboliska laddning. I själva verket är det en av de sista kvarlevorna efter S bild av Sverige som länge präglade samhällsdebatten.

På Metallkongressen 1961 stängde Tage Erlander dörren för svenskt medlemskap i EU:s föregångare EEC. Ett medlemskap skulle äventyra trovärdigheten i neutralitetspolitiken och sätta den svenska välfärdsmodellen på spel, menade Erlander.

Vår samhällsmodell, den socialdemokratiska, är överlägsen de andra. Och därför behöver Sverige inte omvärlden, var budskapet.

På område efter område har S självtillräcklighet fallit sönder. Ingen talar längre om svensk ekonomi som en ”tredje väg” eller en ”blandekonomi”. Bilden är snarare att Sverige är en av flera framgångsrika kapitalistiska välfärdsstater i norra Europa.

Med familjepolitiken som undantag framstår den svenska välfärdsstaten heller inte som särskilt unik. Den löser ungefär samma problem som välfärdssystemen i andra europeiska länder.

Och med beslutet, för snart 25 år sedan, att ansöka om EU-medlemskap kom erkännandet att vi är en liten öppen ekonomi i Europas utkant, och som därmed i hög grad är beroende av vad som händer i vår omvärld.

Det är bara i frågan om Natomedlemskap som bilden av Sverige som väsensskilt från övriga länder i Europa lever vidare.

Detta trots att dubbelspelet under kalla kriget, då Sverige officiellt predikade neutralitetspolitik, men i praktiken förberedde ett långtgående samarbete med Nato om kriget skulle komma, i dag är välkänt.

Sannolikt vill försvarsminister Peter Hultqvist (S), som gärna talar om USA:s betydelse för Sveriges säkerhet och ger uttryck för en högst realistisk syn på dagens säkerhetsutmaningar, inget annat än att få ett slut på detta dubbelspel.

Problemet är bara att Natofrågan för många socialdemokrater handlar om så mycket mer än försvar och säkerhet. Neutraliteten var ju för den socialdemokratiska utrikespolitiken, det som folkhemmet var för inrikespolitiken. Det är sådana nostalgiska känslor som just nu förhindrar beslutet som är avgörande för Sveriges säkerhet.