Annons
Vidare till dt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Runnberg: Intern turbulens i M ligger bakom torsdagens utspel

Alliansen lovade väljarna att hålla ihop oavsett 2014 års valutgång och förband sig till att lägga en gemensam budget också i december.

När SD:s "giv'em hell-strategi" implementerades i praktiken, kombinerat med beskedet att "vi kommer att fälla alla regeringar som inte förhandlar med oss" svarade Stefan Löfven med att utlysa nyval.

En stukad allians ville inte ha något nyval och i mellandagarna 2014 presenterades Decemberöverenskommelsen, vars logik förtjänar ett kraftigt ifrågasättande av den som önskar ett liberalare Sverige.

För den surrar Stefan Löfven till Jonas Sjöstedt, när det handlar om att ta fram regerandets mest centrala policydokument - budgeten.

"Samarbetsregeringen" har inte gjort sig förtjänt av den benämningen och samarbetsminister Ibrahim Baylan är politiskt osynlig samt misslyckad vad gäller politiska resultat.

Delar av borgerligheten, särskilt i KD och M, har stirrat sig blinda på mandatfördelningen. Löfven leder en minoritetsregering.

Det finns en majoritet mot Löfven som statsminister. I det läget vill dessa krafter lansera en ännu mindre regeringsmajoritet och hoppas på SD-stöd för den. Och där slutar många sin analys - beredda att för maktens skull bortse från vilket obehagligt och oberäkneligt parti SD är.

Det kan inte heller uteslutas att en del av förklaringen till M-utspelet är att moderatledaren Anna Kinberg Batra vill sätta press på de arbetsgrupper i alliansen som ska ta fram ett gemensamt valmanifest till valet nästa år.

Resultatet av att hon för ut den interna spänningen i sitt parti och i alliansen till den röstande allmänheten kan faktiskt vara en win-win för alliansens olika delar.

Kinberg Batra tystar den interna falang som vill få genom en alliansbudget med SD-stöd, vars frustration över hennes passivitet i frågan i stället riktas mot C och L (vilka snabbt förklarade att de minsann inte ändrat sig, utan siktar på en alliansseger i valet nästa år).

L och C vinner att den politiska mitten (i den mån L kan sägas höra dit när partiet hoppat av både energi- och försvarsuppgörelserna) vitaliseras och att Löfven ser att den mer extrema skatte- och bidragshöjarpolitik som han låtit Sjöstedt diktera, blir en orimlig politisk position för en statsminister som åtminstone påstår att han leder en "samarbetsregering".

"Att samarbeta med mig innebär att jag vill att ni ska tycka som jag" är helt enkelt inte något attraktivt erbjudande från Löfven till alliansen.

Varje grundskott mot decemberöverenskommelsens våta filt över svensk politik bör välkomnas. Ju mer offside Sjöstedt kan ställas desto bättre.

Oppositionen vitaliseras också. För det är helt nödvändigt att det ledande oppositionspartiet i konkret handling visar att det är berett att omedelbart regera.

Sverige går i och med Kinberg Batras utspel på torsdagsförmiddagen mot ett osäkrare men också mer dynamiskt politiskt läge.

Utskottsförhandlingarna i riksdagen blir viktigare framöver, och det är inte fel - riksdagen är folkets högsta politiska instans och riksdagens samlade politiska hållning är överordnad regeringens.