Annons
Vidare till dt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

RUNNBERG: Därför borde S lyfta fram Persson i stället för Palme

Jag hade verkligen inte tänkt skriva något om Olof Palme och den socialdemokrati han ledde i 17 år.

Hans politiska gärning blir förstås mindre viktig för nutiden i samma takt som åren går, men hans funktion som projektionsyta för ideal och historieskrivning har en märklig livskraft.

30-årsdagen av mordet ledde till en ny våg av idealiserande.

Så därför måste jag.

Och som alltid reagerar jag mot den kvalmiga exceptionalism, som är själva grundbulten i det aldrig upphörande projektet att tillskriva S Sveriges välfärd och välstånd.

I Dala-Demokraten i lördags sades Olof Palme ha tyckt mycket om att komma till Borlänge.

Det är inte att undra på.

Ett lokalsamhälle vars samtliga beståndsdelar är mer impregnerat av den S-märkta maktapparaten är svårt att tänka sig.

För den som var verksam som granskande journalist i Borlänge för 20 år sedan var just den här kombinationen av obefogat självförhärligande och omedveten ideologiproduktion rejält frustrerande.

S är ju bara den politiska grenen i en rörelse som är för allt som är gott och emot allt som är ont?

Många företrädare förstod inte ens politiska frågor.

När jag intervjuade studieorganisatören i Unga örnar, förklarade han att denna S-organisation i själva verket var opolitisk och tillade, utan att han såg det som en självmotsägelse, att det var ”utopiskt” att ett borgerligt parti skulle kunna lägga ett förslag som var bra för barn.

Om Unga örnar sade han att de ”ger barnen en allmän skolning som bygger på arbetarrörelsens grundvärderingar. Men de får själva skapa sig en politisk uppfattning”.

Gunnar Nilsson, som blev LO-ordförande två år senare, hade onekligen en litet annan bild när han talade till de sina på Unga örnars kongress 1971:

Om vi vill att samhället ska förändras från att vara baserat på konkurrens och ett kapitalistiskt synsätt, då måste vi börja med att skapa samhällsmedborgare som aktivt verkar för dessa uppfattningar, och då måste vi ägna all uppmärksamhet åt de yngsta, även om vi riskerar att det kallas indoktrinering.

"Skapa samhällsmedborgare"? Ja, S makt, som den kom till uttryck i det så kallade problemformuleringsprivilegiet, genomsyrade verkligen Sverige.

Jag tror att ett sådant här samhällsklimat är svårt att förstå för unga av i dag.

Sossesverige, som det egentligen var, börjar sjunka undan i det allmänna medvetandet.

Det börjar sätta sig en bild av att fram till att Palme mördades blomstrade Sverige och att politiken därefter präglats av kompromisser, svek och anpassningar till en ond omvärld.

Om detta må vi berätta.

I själva verket bör man applådera att politiken Palme stod för i någon (allt för liten) utsträckning förpassats till historieböckerna.

Åren 1969-1986, när Olof Palme ledde S, sammanföll med att landet rasade rejält i välståndsligan.

Land efter land gick ifatt och förbi oss.

Under det som i Sverige kallas "rekordåren", 1950-1970, var för övrigt tillväxten klart högre både i Norden och Västeuropa.

Den statliga andelen av landets ekonomi var enorm. De statliga verken, liksom de statliga företagen, bredde ut sig på de mest långsökta områden. Alla telefoner ägdes av staten.

Staten drev landets största hotell- och restaurangkedja i början av 1970-talet!

Självklart fanns den statliga hamburgerrestaurangen Clock i Liljanhuset på Stationsgatan i Borlänge.

Under hela Palmes tid vid makten kollektivanslöts LO-medlemmar till Socialdemokratiska Arbetarepartiet oavsett vad de hade för politiska ideal.

Jo, det är sant.

S andra gren, facket, skulle ta över och faktiskt äga företagen. Tanken på löntagarfonder har väl ingen ledande S-representant fört fram sedan Peter Hultqvist gjorde det 2007?

S gick under Palme systematiskt in för en ohållbar inflationsekonomi som gröpte ur reallönerna.

De borgerliga regeringarna 1976-82 förde en ren S-politik med skattemedel till olönsamma varv, devalveringar och statligt stöd till lageruppbyggnad i industrin.

På Sossesveriges tid hade Folkpartiet ett eget löntagarfondsförslag!

Den offentliga sektorn fungerade dåligt. Sverige var ett kösamhälle, trots marginalskatter på uppåt 85 procent för löntagare och över 100 procent (det skrev Astrid Lindgren en saga om) för enskilda näringsidkare.

Två år innan Palme blev mördad var snittkön till en gråstarrsoperation i Sverige två år lång.

Till och med en falang i SSU ville att brukarna av offentliga sektorns tjänster skulle få mer att säga till om. Frågan om "egenmakt" blev infekterad i S.

Mer makt till folket självt kunde väl aldrig vara bra?

Med noll karensdagar vid sjukskrivning kunde företag som Scania i Södertälje få hantera att 20 procent av arbetsstyrkan inte kom till jobbet på måndagarna. Men på tisdagarna hade sjukdomen mätbart ofta upphört.

Sossesverige accepterade helt enkelt inte föreställningen om ekonomiska incitament som grundläggande för människors beteende.

Att sända popmusik till radioapparater var förbjudet.

När Palme var kommunikationsminister kastades Britt Wadner i fängelse på Hinseberg för att ha gjort det möjligt att lyssna på radiosänd pop i Sverige.

Det kanske grövsta hyckleriet fanns på utrikespolitikens område. Palmes andra regering 1982 slog fast att "Sverige inte bör kritisera andra länder på grund av deras politiska konstruktion".

Palme slog ned på "antisovjetism" och uttalandena av Palme i gemensamma kommunikéer med diktatorn Fidel Castro måste ses som svensk utrikespolitiks mörkaste inslag efter andra världskriget.

I en sorts livslögn för folkhemmet, som många tror på än i dag, spelade Sverige neutralt mellan stormakterna, samtidigt som man aktivt byggde ihop sina militära system med Västs.

Företeelser som lyft Sverige bör i stället tillskrivas en politisk pragmatism som generationen politiker efter Palme stått för.

En mycket fin utveckling för levnadsstandarden och reallöneutvecklingen är en följd av kombinationen av att arbetsmarknadens parter accepterade att den konkurrensutsatta industrin bör vara löneledande och att alliansen genomförde fem jobbskatteavdrag.

Den andra avgörande faktorn bakom en god utveckling för Sverige på senare tid är Göran Perssons benhårda hållning att offentliga budgetar ska gå ihop.

Halva 1990-talet fick Persson hantera den oansvariga ekonomiska politik som ledde till överhettning, och som Olof Palme kan stå som yttersta exponent för.

Men aldrig hör man S längta sig tillbaka till Perssons ledarskap och politik.

I stället lyfts Olof Palme, som misslyckades med så mycket, fram som S stora förebild för framtiden.