Annons
Vidare till dt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Runforskare på besök

Viskningar från det föregångna var på tapeten, eller åtminstone på träet, när runforskarna Helmer Gustavsson och Magnus Källström besökte Rots skans.

Helmer Gustavsson, tidigare chef på runverket i Stockholm, har studerat runor från Dalarna i över 30 år. Den första preliminära förteckningen av en runa från Dalarna gjorde han 1983 när han tillsammans med forskaren Sven-Göran Hallonquist ville fokusera på just Dalarnas runor.

– De här inskrifterna är väldigt intressanta. Det är en levande skrift från 1520 fram till 1800-talet. Genom runorna kan man alltså se hur språket utvecklats från början av 1500-talet, vilket är intressant. För en runforskare åtminstone. Andra människor tycker det är knäppt. Men det är det inte, säger Helmer Gustavsson.

De två forskarna besökte Rots skans för att samla in mer material till ett projekt de kallar för Dalarnas runskrift. En viktig del i projektet är materialet som redan finns samlat på Rots skans. Men några besökare kom också dit med helt nya fynd i form av skålar och andra träprodukter där någon ristat in runor.

Varje nytt hantverk med en runinskrift gjorde att Helmer Gustavsson och Magnus Källström blev som barn i en godisaffär när de fotograferade, dechiffrerade och antecknade storlek och skick på produkten.

De flesta dalrunor är inte ristade i stående byggnader, berättar Magnus Källström som jobbar på riksantikvarieämbetet. De är skurna på bruksföremål av trä som skålar, askar, kistor och kalenderstavar.

Detta är positivt, menar Helmer, som föredrar runorna på trä. Runstenar är ofta officiella minnestal över en viktig person som gått bort i bygden medan runor i trä är individuella och personbetingade. Somliga ristades in för att få tiden att gå. Han visar ett exempel ristat i trä och översätter runorna: "Dåliga tider, gud hjälp oss."

– Innehållet kan vara vad som helst, det tycker jag är fascinerande, säger Magnus Källberg och fortsätter:

– En inskrift från 1705 är ett vittne om hur språket här i Älvdalen lät då. Att tyda en skrift är också roligt. Ibland är det lätt, ibland är det jättesvårt och ibland lyckas man inte

Mycket givande redan nu, summerade de två besöket i Älvdalen vid lunchtid innan de återgick till att översätta viskningar i form av runor från en sedan länge svunnen tid.