Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Röststarkt i Stora Tuna

Med röster utöver det vanliga skänkte operasångerskorna Malena Ernman och Hanna Husáhr värme till ett snålblåstens Borlänge vid konserten i Stora Tuna kyrka i tisdags.

Annons

Egentligen är det genialiskt – att som operasångerskan Malena Ernman gjort, ta omvägen via en smått smaklös schlager i Melodifestivalen för att nå den folkkära uppmärksamheten. Få operasångare skulle annars förmå fylla en kyrka bortom bristningsgränsen i ett skogslän en vanlig tisdagskväll. Men man ska ju inte sticka under stol med att det är hennes urkraftstalang som legitimerar hennes enastående ställning i dagens operasverige. Det bästa av dragplåster vid sin sida hade hon också i Borlängedottern Hanna Husáhr, som sedan länge vunnit hemmapublikens hjärta. Konserten var därtill gratis som en del av Svenska kyrkans arrangemang Kyrkveckan och flera var de senkomna själar som fick vända vid porten till Stora Tuna kyrka.

Det runt en och en halv timme långa programmet var omfångsrikt och rörde sig mestadels inom gränserna för operalitteraturens grannaste pärlor. Här fanns få chanser att höra toner som inte redan hörts av miljoner.

Känsligt, trolskt och skirt. Adjektiven kan radas upp som klichéer när Hanna Husáhr satte standarden för aftonen och inledde med en trio välkända sånger av Edvard Grieg. Hennes klara sopran förmådde leda tonerna mellan intensitet och intimitet på ett självklart sätt i En dröm och Jeg elsker dig. Hörsamt ackompanjerande pianist för kvällen var den säkre Henrik Måwe.

Ernman valde den kontemplativa ingången till sitt program. Till god hjälp hade hon sin vapendragare den stringente gitarristen Mats Bergström. Med en stämma hämtad ur altdjupen visade hon direkt på total röstkontroll över sin mezzo i Händels Ombra mai fu och Schuberts Litanei.

Konsertens mer ambitiösa inslag stod Husáhr för när hon gav plats för Richard Strauss i programmet. Hans sånger Morgen och inte minst Cäcilile krävde både koncentration och publikens öra i det akustiskt vida kyrkorummet.

Den första av kvällens två duetter var Mozarts älskade Ah, guarda sorella ur Così fan Tutte. Här gavs prov och bevis på Ernmans och Husáhrs vokala kemi. Finstämt och välbalanserat. Sångerskorna känner ju varandra i både röst och person sedan konserten i Dalhalla förra sommaren.

Den mer lekfullt extroverta röstteknik som blivit Ernmans signum gav hon utlopp för under lediga framföranden av en stark Una voce poco fa av Rossini och en mer nonchalant Seguidilla ur Bizets Carmen.

Ett varsitt klädbyte hanns också med när det blev dags för blåare toner från Ellington och Barber. Ernman hann också göra Gagnefsonen Nils Lindbergs Shall I compare thee rättvisa innan det var dags för den andra duetten. Sous le dôme épais ur Delibes Lakmé fick klinga ut som från ett par skönsångens sirener, när de från sakristian tog ett fjärran vokalt adjö och avslutade en värmens konsert värd varje peng som lades i kollekten vid utgången till den kulna oktoberkvällen.