Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Rosengång och kvinnoliv

Det handlar om rosengång och kvinnoliv, om vävningen som kan vara en livlina när det är tungt, som ger ro och skaparglädje.
– Det är som en drog, jag kan inte sluta, säger Inger Haglöf.
Hon är en av elva kvinnor som berättar i en bok som släpps på onsdag. Ett mål är att locka yngre och visa att hemvävt är tufft – inte töntigt och tantigt.

Annons

1-2-3-4-3-2-1-4.

Svårare än så är det inte när man solvar... Näst intill obegripligt för många Pralin-läsare, men hur lätt som helst att lära sig – det hävdar i alla fall Anna Östlund som under våren gick en kurs på distans för att lära sig väva rosengång.

Att lära sig väva på distans funkar faktiskt. Eleverna träffas tre gånger, får hemvävt i hemläxor och hjälp via webben när de kört fast. Vid träffarna på Fornby folkhögskola mötte Anna Östlund kompetenta och generösa kvinnor. Men med sina 45 år var hon yngst, så hon började fundera på hur man skulle locka fler unga till vävstolarna.

Första tanken var en almanacka, som blev en broschyr, som blev en bok. På onsdag klockan 16 är det släpp i storstugan på Fornby.

Hon är snabb, Anna Östlund, både med skytteln och vid tangentbordet. Flera vackra mattor har det blivit under semestern, samtidigt som hon intervjuade och skrev klart boken. Startskottet gick så sent som maj, vid en träff med vävgruppen. Några få sa "inte-ska-väl-jag", men elva ställde upp. Tanken med boken är nämligen tredelad: Att lyfta fram handvävningen, att dela med sig och inspirera med egna mönster, men också att berätta om vad vävning har betytt för olika kvinnor.

– Vi är ju så där nördigt intresserade allihop, säger Anna Östlund som själv har vävningen efter mormor. Från början var hon lite besviken för att hon missade kursen i kypert, tyckte att rosengång lät lite för gulligt, men upptäckte snabbt vilka enorma variationer man kan göra med de där fyra mönstertramporna: 1-2-3- och så vidare.

Hon väver efter eget huvud, går och funderar på färger och mönster, och hittar på allt eftersom.

De fyra väverskorna som Pralin träffar berättar hur vardagen försvinner när de sitter i vävstolen, om hur både hjärnan och kroppen är med.

– När jag väver är jag här och nu – det är en röd tråd när kvinnorna berättar i boken. Ibland kan vävstolen bli en fristad där man kan lägga det jobbiga åtsidan och koncentrera sig på skapandet, säger Anna Östlund.

Kicki Sandberg talar om hur bekymmersfåglarna flyger över huvudet, utan att bygga bo. När hon arbetar med dräll eller kypert går det inte grubbla, hon måste koncentrera sig och tänka. Hon är textillärare på Fornby folkhögskola och har faktagranskat det 23 vävbeskrivningarna som finns med i boken – rosengång bjuder sannerligen på rika variationer.

Vävning kan vara både socialt och asocialt. I vävstugor över hela Dalarna träffas kvinnor, inspirerar varandra, delar idéer... eller flyr in i sin egen tankevärld.

– Ibland när jag cyklar ner till vävstugan i Gustafs hoppas jag att ingen är där. Andra gånger tycker jag det är trökigt att inte ha någon att tala med, säger Inger Haglöf från Naglarby.

Hon har alltid velat väva. Inger minns hur mormor klippte trasor av gamla kläder och lämnade bort till en dam som vävde. Hon och hennes syskon förundrades när de såg sina gamla kläder i mattorna på golvet, och kunde tävla om att identifiera flest plagg.

Till vardags är Inger Haglöf dagmamma. Hon gillar att göra något konkret. Mattor och dukar finns kvar när barnen växer upp och försvinner ut i världen.

Anita Karlsson känner på samma sätt. Numera är hon pensionär, men har jobbat som ekonom. Det är skönt att ha något praktiskt som motvikt till alla siffror. Anita har målat och sytt, vävning är bara en kreativ fortsättning. Nu söker hon nya utmaningar, har just avslutat en damastväv med 10 drag, och sätter nu upp en med 20 drag.

Stickning och virkning är ju en trend även bland yngre. Varför väver de inte?

Tja, kanske är utrustningen. Vävstolen kräver mer utrymme än virknålen. Kanske beror det på att många inte haft direktkontakt med vävning, trots att Sverige är ett av få länder som handvävning fortfarande utövas av vanligt folk.

– För många ser nog varpen ut som en gryta spagetti. Bara en massa trådar, men de upptäcker snart att det finns ett system, att det blir någonting, säger Kicki Sandberg.

– Dagens unga kvinnor har så mycket. De jobbar heltid och har höga krav på matlagning, heminredning och annat, säger Inger Haglöf.

Och visst tar vävstolen plats. Och det kräver tid och tålamod att varpa, förskeda, dra på, solva, skeda, knyta fram, väva och slutligen klippa ur. Men det är värt besväret, hävdar de fyra väverskorna.

– Jag hoppas att den här boken kan locka fler att testa vävning, säger Anna Östlund.