Annons
Vidare till dt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Regering utan varken mening eller mål

När Lisa Nilsson i höstas, under riksmötets öppnande, sjöng sin hitlåt Himlen runt hörnet så drog en och annan på smilbanden. Inte minst när textraden "Så många människor omkring mig, utan varken mening eller mål" framfördes inför statsråden och riksdagens 349 ledamöter.

Det var säkert inte meningen, ändå kom textraden att på ett väldigt precist sätt att sammanfatta det politiska läget.

Regeringens båda partier är överens om att de vill bära regeringsmakten, men tycks vilsna och ha svårt att finna mening eller mål som går bortom just att få vara dem som bestämmer. Det märks i opinionsmätningarna.

Miljöpartiet, som i valet 2014 gick på offensiven och talade drömmande om att bli riksdagens tredje största parti, är nu i flera mätningar det näst minsta (endast det mellan valen ständigt krisdrabbade Kristdemokraterna uppvisar ett lägre väljarstöd). Att partiet är rejält skärrat märks inte minst av att ledningen inför kongressen i vår ska ha försökt stoppa motioner som var kritiska till regeringens helomvändning i migrationsfrågan.

Även Socialdemokraterna har gått kräftgång i opinionen. Och det från en redan låg nivå efter ett dåligt valresultat.

Nu är opinionsmätningar förstås inte valresultat och därför bara mer eller mindre korrekta uppskattningar av hur väljarna just nu resonerar. Men nog är det besvärande för S att när partiet efter åtta år i opposition lyckas ta tillbaka makten så har stödet i opinionen osedvanligt snabbt sjunkit som ett blysänke. I de två senaste större mätningarna (Sifo och DN/Ipsos) så är S inte ens största parti längre. Ärkefienden Moderaterna har passerat, detta trots att Anna Kinberg Batra hittills inte direkt visat sig vara någon röstmagnet.

1881 höll den socialistiske agitatorn August Palm ett föredrag med titeln Hvad vilja socialdemokraterna? Samma fråga måste ställas i dag. Men till skillnad från när Mäster Palm höll sitt tal så tycks ingen i dag riktigt kunna formulera ett vettigt svar på frågan. Partiet verkar knappt ens veta vilka frågor det ska ställa.

Det saknas för all del inte försök till svar. Allt som oftast handlar det emellertid om plattityder som att vi måste lyssna till väljarna. Att lyssna till de problem som väljarna upplever är förvisso klokt, men det är vad politikerna drar för slutsatser och vilka förslag de presenterar som svar på problemen som är det intressanta. En politiker ska inte vara som en vindflöjel som far dit vinden blåser, utan hen måste ha en tydlig uppfattning vad som ska uppnås och hur vägen dit ser ut. Politik handlar minst lika mycket om att bilda opinion som att följa den.

I tidskriften Dagens samhälle drömmer Per Lundström, före detta kommunpolitiker i Sigtuna, om gråsossens återupprättande. Lundström skriver bland annat: Pragmatiska lösningar på praktiska problem har alltid varit Socialdemokraternas bästa gren.

I dag framstår det alltför ofta som att det tvärtom är så att Socialdemokraterna står handfallna inför i stort sett varje praktiskt problem. Det enda regeringen vill är att till varje pris behålla makten. Däri ligger förklaringen till att Stefan Löfven ena dagen kan säga att hans Europa inte bygger några murar och att det inte finns något tak för hur många som kan komma till Sverige, för att bara några veckor senare i praktiken stänga gränsen och inta en av EU:s mest hårdföra positioner i migrationsfrågan.

Ett stort problem för S är att den stora skara av klassröstare som historiskt nästan automatiskt har röstat på partiet har krympt. Dels klassröstar allt färre, dels tillhör allt färre den traditionella arbetarklass där S historiskt har haft en stark väljarbas.

Den socialdemokratiske debattören och statsvetaren Stig-Björn Ljunggren levererar i Aftonbladet den kanske mest brutala sågningen hittills av en sympatisör till partiet. Ljunggren skriver bland annat:

"På partiets möten kommer sistagångsväljare (tack vare färdtjänst), politiska proffs som vill ha jobbet kvar, samt rättshaverister och möjligtvis sådana som är där för första (och sista) gången."

Frågan är då vad Socialdemokraterna och Stefan Löfven kan göra för att vända utvecklingen. Det finns fragment i Löfvens retorik som med all säkerhet går hem i breda folklager. Den gamla S-parollen "gör din plikt, kräv din rätt" är ett budskap som de flesta väljare skriver under på. Båda leden i talesättet är viktigt, allt för ofta hamnar S i en retorik som inte vågar betona att människor också måsta ta ett eget ansvar för sin försörjning och för det gemensamma bästa. Den "snällism" som Liberalerna (före detta Folkpartiet) ofta har anklagades för har axlats av Socialdemokraterna.

Stefan Löfven säger till Expressen att han inte tänker ändra kurs. Det kanske låter bra, problemet är bara att regeringen alldeles uppenbart saknar kurs. Skutan skvimpar lite hit och lite dit.

Lisa Nilssons ord – "Så många människor omkring mig, utan varken mening eller mål" – framstår så här i efterhand som förra årets mest profetiska förutsägelse.