Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Rasande rolig Rosina

De som har biljetter till Malena Ernmans konsert i Stora Tuna nästa månad är att gratulera. Det står klart efter nypremiären på Barberaren i Sevilla på nationalscenen.

Annons

Med undantag av ett gästspel med Rossinis Askungen 2008 har Malena Ernman lyst med sin frånvaro på Operan sedan 1998. I stället har hon en stor karriär på kontinenten med framträdanden i exempelvis verk av Mozart, Rossini, Händel och Monteverdi.

Hon har helt enkelt sagt nej till att komma tillbaka och göra det som föreslagits, som Carmen. Att Ernman är så sorgligt underexponerad på svenska scener för den publik som uppenbarligen vill se henne agera i föreställningar, är också en följd av att barockgenren, ja egentligen allt tidigare än Mozart, är så diminutiv jämfört med i Europa.

Åtta föreställningar av Barberaren såldes slut i ett nafs när den uppsättning som hade premiär för 14 år sedan nu dammades av enkom för Ernman. Genren är hemmaplan. Ju mer melismer, ju mer koloratur, desto mer i en egen division spelar Ernman.

För att matcha henne vokalt har Operan gått utanför landet och hittat det italienska kvicksilvret Michele Angelini, som också gjort rollen som Almaviva på Met.

Uppsättningen är en mycket speciell kombination av pastisch och hyllning till commedia dell'arte. Och det är bra eftersom Barberaren i Sevilla lider en tämligen allvarlig brist för att vara en komedi - grundhistorien är inte rolig.

För en teaterbesökare i dag blir det ganska läskigt med en gubbe som låser in en ung flicka för att han åtrår henne. Någon sympati väcker inte heller Almaviva, som omväxlande tar sig fram i tillvaron genom att muta sina motståndare och genom att åberopa sitt adelskap.

Aktörerna skruvar sina roller många varv och än längre skruvar de den stil med stora friheter för sångsolisterna som Rossini var verksam i.

Det är påhitt och upptåg i sångstämmorna, som tidvis befinner sig på ett ordentligt avstånd från partituret. Det är också en hel del chansningar som inte går hem; utöver Ernman och Angelini behärskar inte sångarna det höga tempo de själva väljer i vissa passager. Mera roligt än bra, alltså.

Med sig till diket har Ernman tagit Jean-Christophe Spinosi, grundaren av Ensemble Matheus, som Ernman också framträdde med i somras på den franska festivalen Les Vieilles Charrues med 250000 besökare.

I ouvertyren kollrar Spinosi bort Hovkapellet fullständigt. Hans släpiga, improviserade sätt att dirigera kan inte orkestern svara på, och framställningen blir trasslig med några förskräckligt falska soloinsatser för violinerna.

Efter detta träder Spinosi in i ackompanjatörens roll och vill vara följsam mot sångarna. Men kommunikationen mellan dirigent och orkester klickar liksom inte, Hovkapellet är ofta något sent i sina insatser, kanske en följd av att några av sångarna drar iväg i tempon de inte behärskar.

Michaeli Angelini är en strålande tenor i sin genre, men något för stel för att verka trivas skådespelarmässigt i en buffa som Barberaren i Sevilla. För titelrollsinnehavaren Ola Eliasson är förhållandet det omvända. Han har inte någon särskilt tilltalande grundröst. Men om Eliasson strålar det av skådespelarlust; han är en riktig joker.

Basen John Erik Eleby har en vacker, varm röst, men är en av dem som inte hinner med, exempelvis i A un dottor della mia sorte.

Den som alltid äger scenen när hon tar plats på den är Malena Ernman, som både smattrar ut koloratur i en gravitationstrotsande fart och är genuint rolig som den förslagna Rosina.

Det är bara att hoppas att Operan drar rätt slutsats av de utsålda föreställningarna och det starka publikbifallet. Ernman kommer naturligtvis fortsätta lyckliggöra publiken i Berlin och Wien, men fler uppsättningar i Sverige i de genrer som är Ernmans hemmaplan och som i för stor utsträckning ligger för fäfot är något jag hoppas starkt på.

Den 16 oktober framträder Ernman i Stora Tuna, enligt planerna tillsammans med gitarristen Mats Bergström och sopranen Hanna Husáhr. Något program är ännu inte spikat, men Ernman kan komma att använda sig av material från de skivor hon spelat in med Bergström. På dem finns både operaarior och musik av exempelvis Nils Lindberg och Duke Ellington.

Jens Runnberg