Annons
Vidare till dt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Rapparen Maxida Märak vill ha revolution

Maxida Märak – som jojkade på Mando Diaos vm-låt Love lasts forever – nöjer sig inte med mindre än revolution. Vägen dit går via jojk, hiphop och aktivism. Nu sommarpratar hon i det samiska folkets namn och uppträder på Storsjöyran.

En kvinna i sjuttioårsåldern lägger en lapp framför Maxida Märak på tåget mellan Gävle och Stockholm. Den 26-åriga artisten vet inte vad hon ska vänta sig men är beredd på det mesta. Hon vet att hon väcker starka känslor. Beundran, visst, men också avsky. Märaks senaste singel "Mitt största fan" är ett uppkäftigt svar till alla "hatare". Merparten håller sig till nätet, men det finns de som spottar efter henne på gatan i Jokkmokk; eller, som under en demonstration i Kiruna, välter barnvagnen med hennes dotter i.

På den omsorgsfullt handtextade lappen står det: "Jag beundrar din styrka och hängivenhet, din passion för det du gör. Du är en äkta och levande människa... har du tid att skriva din autograf?"

– Det är så fint. Jag fick den i går och nu känner jag ändå att kärleken väger över hatet. Det har tagit fem år kanske. Jag visste att det skulle bli slitsamt, men man överlever, säger Maxida Märak när vi träffas vid Mariatorget i Stockholm.

Delar av sin uppväxt tillbringade hon ett par kvarter härifrån, resten i födelsestaden Jokkmokk. Där bor hon numera med sambon som är renskötare och deras dotter NikeSunna. Treåringen har redan turnerat mer än de flesta gör under en livstid, för "renar kan man inte sätta på paus".

– Jag har svenska kompisar som tror att jag lever ojämställt men det funkar inte så, för renarna är ju vårt liv också, någon måste vara med dem. Att vi bådar jobbar så här är nästan omöjligt, men på något sätt _ hon knackar i kafébordet _ får vi det att funka.

För Maxida Märak är familjelivet, den politiska kampen och den konstnärliga drivkraften tätt sammanflätade. Tillsammans med bland andra sin syster, spoken word-poeten Mimi Märak, har hon genomfört kupper som fått gruvförespråkarna att se rött. Deras rebellgrupp har arrangerat en svart renrajd med ackjor med renskelett rakt igenom Jokkmokks marknad, och gjort en performance inför Alice Bah Kuhnke där Maxida skar av systerns hår och överlömnade en kravlista till kulturministern.

Hon har alltid älskat att stå på scen, men att det skulle bli som rappare var ingen självklarhet. Maxida Märak var anställd skådespelare på Sameteatern och etablerad jojkare när hon engagerade sig i de uppmärksammade protesterna mot gruvbrytning i Kallak. Som ett inlägg i debatten släppte hon och Downhill Bluegrass Band låten "Mountain".

– Det var kul att sjunga på samiska men jag är egentligen ingen singersongwriter. Även om jag älskar jojken ville jag något annat. Jag kände att det var något som fattades på Sápmis musikscen och jag har alltid lyssnat på hiphop, säger Maxida Märaks vars signum är mixen mellan tunga hiphop-beats, jojk och samiska.

Efter att hon laddat upp sin första låt på nätet har hon knappt hunnit packa upp sin väska. Musikprogrammet "Sapmi sessions" plockade upp henne, och snart stod hon i Globen och jojkade på den officiella låten till skid-VM med Mando Diao.

I tidiga intervjuer med dig är du trött på att ständigt förknippas med det samiska. Nu är samernas sak ryggraden i allt du gör… Vad förändrades?

– De som bokade mig när jag jojkade ville ofta ha "en same" _ en stereotyp och romantiserad bild av en same. När jag inte kom i kolt så blev folk förbannade. Jag är same, och det är alltid centrum för mig, men det ska vara på mina villkor.

Att hon vågar ställa villkor tillskriver Maxida Märak sin familj.

– I min familj är det tradition att göra revolution. Och hur ska jag säga det här utan att låta som att jag inte är ödmjuk… ibland kan jag bli rädd när jag tänker att jag inte hade funnits. Som när politikerna skulle ha en offentlig debatt i Folkets hus. De kom in på gruvan, och det sitter så många människor i publiken som tycker som jag och ingen öppnar käften.

Till slut greppade Maxida Märak micken.

– Och jag satte politikerna på plats ordentligt. Ordentligt alltså. Men efteråt var jag så ledsen. Varför stod jag där själv? Vi har alla svar på tal _ vad är ni rädda för? Allas största skräck är att inte bli omtyckta av alla.

(TT)