Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ragnhild – en evig aktivist

/
  • Ragnhild Pohanka fyller 80 år den 31 maj. Hon var ett av Miljöparitets första språkrör, och representerade Miljöpartiet i Riksdagen två perioder. I dag har hon dock bytt parti och tillhör sedan december 2002 Vänsterpartiet.

Ragnhild Pohanka är nog mest känd som den alternativa politikern som var med och grundade Miljöpartiet.
Men hennes politiska karriär började sent i livet.
Innan hon blev språkrör 1984 hade hon gift sig två gånger, fått sex barn och arbetat som lärare i 30 år.

Annons

Hon berättar att hon aldrig planerat att bli politiker. De tankarna kom först på 80-talet när hon jobbade som lärare.

Inför klassen argumenterade Ragnhild för att det var viktigt att försöka leva miljövänligt.

"Vad gör du själv då", frågade en av hennes elever.

Tidigare hade Ragnhild engagerat sig i olika miljöorganisationer, men frågan fick henne att ifrågasätta om det räckte. De ideella organisationerna var trots allt uteslutna när de stora besluten fattades.

Det blev startskottet för hennes politiska karriär.

Hon blev delaktig i grundandet av miljöpartiet tillsammans med Per Gahrton och senare Birger Schlaug och inom några år blev Ragnhild partiets första kvinnliga språkrör.

– Både Birger och Per hade den positiva egenskapen att de ville ha makt för sina idéer och inte för egen del. Det handlar om miljö och mänskliga rättigheter och då ska man inte ställa sig själv i rampljuset för mycket.

Ragnhilds blick är klar och lätt att möta trots att hon talar bestämt om sina erfarenheter och åsikter.

Ragnhild bor på en lugn gata i ett av Borlänges radhusområden.

Vi sitter kring köksbordet och hon häller upp kaffe i tunna porslinskoppar.

Ragnhild, som nu fyller 80 år, har ägnat en stor del av sitt liv åt att hjälpa utsatta människor, framför allt flyktingar.

– Det engagemanget kommer naturligt när både ens man och far har flytt till Sverige, säger hon.

Hennes pappa flydde från Österrike under första världskriget och fick arbete som läkare i Småland.

Mamman, som var lärare, slutade arbeta för att ta hand om de tre döttrarna. Hon var också socialt och politiskt engagerad och satt i fullmäktige i Knivsta som ensam kvinna när familjen senare flyttade dit.

– Mitt föräldrahem var kärleksfullt. Jag och mina två systrar fick utvecklas fritt trots att fri uppfostran var okänt då. Jag ärvde mina föräldrars engagemang och blev tidigt aktiv i scouterna och missionskyrkans juniorer.

Ragnhild började så småningom studera till gymnasielärare på Katedralskolan i Uppsala.

Där mötte hon Ingemar, som gick i samma klass.

Efter utbildningen flyttade de till Västerfärnebo i Västmanland och båda arbetade som lärare på ortens skola. De levde tillsammans under femton år och fick fem barn, innan de gick skilda vägar.

I slutet av sextiotalet träffade Ragnhild Antonin Pohanka. Han hade kommit till Sverige från Tjeckien, där han var utbildad ingenjör och blev hennes elev på SFI.

– Vi blev förtjusta i varandra och väntade inte länge med att gifta oss, säger Ragnhild och tar av sig sin vigselring.

Ingraverat i ringen står det "Ragnhild & Antonin 1971".

När Antonin fick jobb i Borlänge bestämde sig paret för att flytta dit.

Ragnhild fick jobb som lärare i svenska och tyska på Maserskolan, där hon sedan arbetade under 25 år.

Paret fick senare också ett gemensamt barn.

De köpte en villa som Antonin byggde om från grunden så att den skulle rymma den stora familjen. Där levde de tillsammans i många år, tills Antonin plötsligt, för fem år sedan, insjuknade och gick bort.

Antonins begravning hölls i missionskyrkan i Borlänge. Gästerna höll många tal, vissa spelade musik eller sjöng. Bland dem fanns många av de flyktingar som Antonin och Ragnhild hjälpt genom åren.

– Antonin och jag hade aldrig så många nära vänner. Vi gick varken på restaurang eller på teater och hade sällan middagsgäster. Våra vänner är antingen de som vi har arbetat tillsammans med i föreningar och inom politiken eller människor som vi har försökt hjälpa. Därför var det fint att så många av dem kom på begravningen.

En kort tid efter begravningen flyttade Ragnhild till radhuset ett stenkast bort från den gamla villan.

– Här kan jag skapa nya minnen utan att grubbla så mycket. Men saknaden efter Antonin är stor. Bekymren blir tyngre när man inte kan dela dem med någon. Det blir tydligare att livet som aktivist är ensamt. De flesta samtal jag får handlar om att någon ber om hjälp. Ibland blir jag fundersam, varför ringer ingen när de inte har några bekymmer? Men så tycker jag ju också mycket om att ha det där förtroendet hos människor.

Sin födelsedag ska Ragnhild spendera tillsammans med släkt och vänner.

De många barnbarnen kommer också på besök.

Jag undrar om hon ska dra ner på uppdragen nu när hon fyller 80 år.

Ragnhild svarar mig genom att visa sin kalender. Dagarna är fulla med styrelseuppdrag inom Svenska Kyrkan och politiken. Ragnhild är numera vänsterpartist.

Soppköken för hemlösa som anordnas genom RIA är en viktig del av Ragnhilds engagemang.

I asylgruppen hon har hon varit aktiv i sedan starten.

För att ta sig runt till alla möten och sammankomster har Ragnhild köpt ett årskort för seniorer på dalatrafik.

– När jag tänker efter så har jag haft ett rikt liv, det är jag mycket tacksam för. Och så är jag är glad för att jag fortfarande kan göra lite nytta.

Annons