Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Ragnar Fredriksson

Annons

Ragnar Fredriksson, 93 år, från Kestina i södra Dalarna, somnade stilla in den 7 mars 2013.

Ragnar, skogsarbetare, ättling till Dan Andersson, var född i utdragssoffan i köket i Kestina. Så var också hans far och även hans farfar. (Den store diktaren skrev bland annat "Vaggsång vid Kestina")

Under en längre period hade jag förmånen att få arbeta tillsammans med Ragnar i ett gemensamt projekt. Det kändes som en gåva att få lära känna Ragnar och som en ynnest att få umgås med honom. Han var en sant ödmjuk människa, han hade en stark men varsam integritet och en stilla och oskyldig humor. Man smittades av hans lågmälda utstrålning, och jag hörde andra säga: Ja, man känner sig liksom lite själsligt renad när man varit hos Ragnar.

Ragnar blev under senare tid också känd som "Gubben i stugan" från filmen med samman namn. Tills för några år sedan bodde Ragnar i sin lilla stuga i Kestina, och levde där, i stort sett som tidigare generationer levat. Bära in vatten från källan, bära ut slask. Hugga, såga, klyva och elda ved. Skotta snö, sopa snö. Kolla termometern, gå på knuten. Gro potatis, sätta potatis, kupa potatis, rensa ogräs, ta upp potatis, skala potatis, äta potatis.

Ragnar hade en sund och god känsla för mat. Aldrig har potatisen med sill eller köttbullar smakat så gott som hos Ragnar.

Något Becel eller lättmargarin fanns aldrig där - alltid smör, och på somrarna hade han finklippt gräslök från landet, som han i ansenlig mängd rörde i smöret.

Han var en fena på att steka pannkakor. Ragnar hade en speciell variant som jag aldrig stött på tidigare: han vek ihop den runda pannkakan tre gånger och tryckte sen ner den på ett trekantigt smörat knäckebröd.

Och kaffet var inte vilket kaffe som helst. Alltid HELA bönor, alltid vevade i handkvarn. Ångande starkt och hett, med grädde.

Ibland var det läge för lite musik. Han gick in till vevgrammofonen i den lilla kammaren. Det sprakade rejält när stiftet mötte skivan. Så flödade en hambo och klädde stillheten. Ragnar såg forskande ut genom fönstret på den snötyngda skogen. Jag såg på hans hemstickade raggsocka - tådelen ljusgrå, andra halvan mörkgrå - foten vippade försiktigt mot golvtiljorna.

Jag minns gångerna han förberedde sitt bad på tunet i skogskanten. Fåglarnas ljud i sommarskymningen, det stilla brummandet och knäppen från elden i pannmuren, klicket när han satte ner den emaljerade tvålkoppen på badkarskanten. Hur han, lång, gänglig och naken, försiktigt kliver upp på den pyttelilla pallen, gör noga fotsulorna fria från barr, och långsamt sjunker ner i det varma vattnet. Ett obestämt knak och prassel fångar lojt hans blick. En spillkråka jamar sitt kli-ääää nånstans ifrån. Ragnar vänder upp blicken mot den första stjärnan. Det är stilla.

Ragnar var alltid verksam, men aldrig jäktad.

På den tiden, då han ännu kunde se, väjde han en gång med lien för en spindel som vävde på sitt nät. "Han lär väl få hålla på..."

En sann människa - en hedersman har gått ur tiden.

Med vemod - men med stor tacksamhet.

Nina Hedenius