Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Raggaren bökade i otakt

Annons

NEW YORK. Mitt under Dangerous, när publiken på Beacon Theatre på Upper West Side verkligen börjar gå i spinn, stiger det plötsligt upp ur minnenas bråddjup, ett ord och ett namn från det förgångna som helt otippat pockar på uppmärksamhet:

Maserhallen.

Man kan inte vara hundraprocentigt säker, men jag är tämligen övertygad om att jag är den ende som någonsin suttit i Manhattans kanske vackraste teatersalong och tänkt på den arkitektoniskt utmanande, numer kantstötta sporthallen på norra Hagalund i Borlänge

I alla fall i nyktert tillstånd.

Men det råkar vara Roxette jag ser, i Roxette ingår som bekant Per Gessle och första gången jag "träffade" honom stod han tillsammans med sina bandmates i Gyllene Tider på en provisorisk scen i den så kallade A-hallen i den där kolossen mitt emot Hagaskolan.

Det var, visar en snabb sökning på nätet, 28 mars 1981. För drygt 31 år sedan, alltså. Jag minns det verkligen inte som igår, men anstränger jag mig framträder bilder och dofter och stämningar. Flickornas skrin när Per skakade på sin då helt blonderade kalufs. Den gälla allsången till Flickorna på TV2. Elektriciteten i luften, nästan lika tät som när Mats Carlsson laddade niometersbössan i samma lokal. Gyllene Tider var större än skivat bröd på den tiden och försatte min hemstad i trans.

Allra bäst minns jag dock, tyvärr,  att jag bevittnade ett offentligt samlag. Högt upp den södra läktaren, den som vetter mot stan, hade en ung tjej dragit upp kjolen och hasat ner på rygg på en bänk och över henne låg en välgödd raggare med naken, inte helt attraktiv rumpa i vädret och bökade i otakt.

Det var chockerande syn för en trettonåring och jag kom aldrig riktigt över den.

Maserhallen var mitt hem under tonåren, jag var alltid där; spelade handboll med Kjelle Fredriksson som John Tortorella-artad tränare, genomlevde fikapass längre än Leffe vaktmästares hela kvällsskift, spanade på tjejernas jazzgymnastik, slogs med en som hette Svensson och klättrade en gång till och med över en av de där jättelika betongbågarna som spänner över hela byggnaden – ett vågspel jag idag, när jag knappt vågar gå över en gata, inte kan förstå, men jag ville förmodligen impa på Lotta Ernfridsson.

Men övre sektionen på södra läktaren undvek jag alltid. Minnet därifrån var för motbjudande, ett trauma i klass med blodpuddingen i Tångringsskolans bespisning.

Nu sitter jag alltså i en helt annan världsdel och ser hallänningen som satte Borlänge i brand för 31 år sedan och jag har trevligt;  Roxette modell 2012 låter mycket bättre än jag föreställt mig och Gessle är lika cool popstjärna då som nu.. 

Men framförallt:

Inga korpulenta raggare jufsar i bänkraderna...