Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Peter Santesson: Därför är det helt rätt av Jonas Sjöstedt att visa sin ilska

Artikel 99 av 105
Valet 2018
Visa alla artiklar

Annons

En av de allra tröttaste retoriska figurerna i svensk debatt är att antyda att motståndaren är känslosam – och därmed irrationell.

Man förklarar att man, som den storsinta person man är, givetvis kan förstå att känslorna är heta på den andra sidan, men när läget bara har lugnat ned sig en aning kommer alla börja tänka som en själv.

Manövern är så enkel att även mindre skickliga debattörer lär sig den. Alltså blir den överanvänd och uttjatad.

Men faktum är att heta känslor är en underskattad resurs, och att det kan vara högst rationellt att ha ett temperament som gör att man i en konflikt kan bli så förbannad att man inte kan låta bli att göra överilade saker som på kort sikt inte alls är rationella. Ett aktuellt exempel är situationen som Vänsterpartiet nu befinner sig i.

Ibland är en domedagsmaskin precis vad man behöver. Jonas Sjöstedt försökte konstruera en i onsdags, men frågan är om han har lyckats. Det var i den gamla Stanley Kubrick-filmen Dr. Strangelove som Sovjetunionen låter sin kärnvapenarsenal styras av en helt automatiserad maskin som kommer att utplåna allt liv på jorden om landet blir angripet.

Anledningen är att en mänsklig beslutsfattare skulle kunna svikta i avgörande stund.

Det är så att säga svårt att trovärdigt hota någon med en handgranat som även dödar en själv om den briserar. Men finns en automatik försvinner trovärdighetsproblemet.

Detta dilemma är en klassiker inom spelteori. Hur ska en spelare trovärdigt kunna hota någon när kostnaden för att faktiskt realisera hotet är skyhög om motparten synar hotet och testar skjutberedskapen?

En metod är att låta bakbinda sig. Genom att exakt beskriva de situationer där Vänsterpartiet lovar att fälla regeringen försöker Sjöstedt ändra vad som kommer att ligga i hans vågskålar vid den tidpunkten. Backar han då tappar han sin trovärdighet.

Men ändå, räcker det?

Sjöstedts problem är just att han inte framstår som tillräckligt känslodriven. Han tycks vara fullt förmögen att stanna upp, besinna sig och tänka igenom situationer. Trovärdigheten i ett ultimatum beror på personen bakom.

Vilken personlighet krävs för kunna hota med en handgranat? Svaret är: ett hett temperament som man inte kan kontrollera.

En vänsterledning som är känslosam och drivs av instinkt och prestige får i det här läget, paradoxalt nog, en bättre förhandlingsposition än en ledning som är rationell och räknar på väljarströmmar.

Det blir rationellt att göra sig känd för att vara känslosam och oförmögen att tänka rationellt när man utmanas.

Politiska journalister gör gärna sakpolitiska räkneövningar på vilket parti som tjänar vad i stunden på att gå med på det ena eller andra. Men politiker som verkligen fungerar så blir enkla att fösa runt.

Jag gissar att den ilsknare sorten kommer att visa sig mer framgångsrik de kommande åren.

Peter Santesson

Opinionschef Demoskop

Filosofie doktor i statsvetenskap