Annons
Vidare till dt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Pessimist om liberalismen

Isobel Hadley-Kamptz nya bok präglas av öppenhet och inkonsistens och essäerna är hela tiden insiktsfulla, engagerade försök. Det anser Mattias Svensson som läst en pessimistisk liberal.

Liberalismen vann och ändå är vi inte fria. De senaste två decennierna har västvärlden tvärtom

* åsidosatt habeas corpus, en 800-årig rättstradition om fångars rätt att exempelvis få reda på vad de är anklagade för.

* Invandring har gått från att vara en fråga om solidaritet och frihet till att bli en fråga om säkerhet och kontroll.

* De finansbolag som var kapitalismens främsta symbol har levt i symbios med statsmakten och försörjs och ägs allt mer av densamma.

Isobel Hadley-Kamptz essäbok Frihet och fruktan är en brutal ögonöppnare om att allt inte står rätt till i våra liberala demokratier, inklusive Sverige.

Det är gott och väl att en borgerlig regering sänkt skatten, avskaffat värnplikten och öppnat för arbetskraftsinvandring. Men varför har den riktigt radikala förändringen handlat om nya befogenheter för staten att övervaka oss via FRA och datalagring?

Frihet och fruktan går långt bortom dagspolitiken. Borde inte den som vill minimera statlig styrning över människors liv förespråka en medborgarlön lika för alla snarare än stöd villkorat byråkratisk och inte sällan moraliserande prövning, även om det kostar mer?

Vad gör vi av möjligheterna att på teknisk väg förbättra vårt sätt att tänka, är det fortfarande mitt jag som tänker?

Det är en bok som skaver och irriterar. Inte alltid på ett bra sätt. Jag håller med om att en arbetslinje som åberopas för att höja skatten på sprit, utvisa 91-åriga mormödrar och behålla värnskatten är en absurd borgerlig överideologi.

Men Hadley-Kamptz påstående att ingen produktivitetsvinst sedan 1930-talet tagits ut i arbetstidsförkortning är helt enkelt inte korrekt. En man i ett genomsnittligt OECD-land arbetade 1960 50 år, medan 18 år gick till barndom, studier och pension. Nu arbetar vi 38 år under ett betydligt längre liv.

När Hadley-Kamptz klagar på den liberala tanken att människor har rättigheter så hänger hon upp sig på att äganderätten har åberopats till försvar för upphovsrätten. Att den senare förlängts och utvidgats är knappast rättigheternas fel, snarare ett typexempel på intressepolitik från en välorganiserad lobby. Då vore det intressantare att nämna att rättighetstanken var bärande i att definiera och avskaffa slaveriet.

Vad jag än läser väcks lusten att invända, komplettera eller instämmande fylla på. Jag imponeras av den obehagligt renhåriga beskrivningen av hur invandringsfientligheten gör sig salongsfähig.

Jag tycker att den utmärkta kritiken av kemiföretaget Monsantos kontroll över böndernas utsäde borde kompletteras med att denna ofta beror på rigorösa säkerhetskrav för genmodifierade grödor, som drivits fram av en kritisk lobby.

Jag skakar på huvudet när Hadley-Kamptz försöker framställa sig själv och likasinnade pessimister som de enda sanna anhängarna av pluralism, när ingångsvärdena låter som ekon av optimistiska neo-Aristoteliska liberaler som Douglas Rasmussen, Douglas den Uyl och Ayn Rand.

Efter ett tag blir mönstret klart. Det som framför allt skaver och irriterar är tankar som vill ut, diskussioner som vill fortsätta och perspektiv jag inte hade tänkt på förut.

Det är essäistik när den är som bäst; dum, inkonsistent och rent farlig på sina ställen, men alltid insiktsfulla, engagerade försök. Isobel Hadley-Kamptz har gjort liberalismens breda tanketradition spännande och levande igen.

Det går att läsa den här boken som en vänsteragitation för arbetarstyrda fabriker, kvotering och välfärdsstat. Det går att läsa den som en libertariansk plädering för socialt grundskydd, kritik av övervakning och politiskt tillbakadragande från i stort sett varje sakområde.

Men det är inte för att få passande svar man ska läsa Frihet och fruktan, utan för de obekväma frågorna.

Fotnot: Isobel Hadley-Kamptz skriver för DT:s kulturredaktion. Boken recenseras därför av Mattias Svensson på tidskriften Neo.