Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Per Bjurman: Vi med svart bälte i hypokondri och oro behöver rejäl moteld just nu

NEW YORK.
För att uttrycka det försiktigt: Det är mycket nu.
Vi med svart bälte i både hypokondri och allmän oro mår ungefär lika bra som hundarna när fyrverkerierna börjar dåna på nyårsafton.

Annons

Att om morgonen öppna laptoppen för att ”kolla vad som hänt” har blivit en daglig ritual inte helt olik den som självplågarna i ”Da Vinci-koden” ägnar sig åt.

De rappar ryggen med piska, vi följer nyheterna…

Men sådana gånger måste man anlägga moteld och vapnen därvidlag heter bourbon, humor, filmer och ljuva drömmar om hur det åter kommer vara när det här eländet någon gång är över.

Samtliga går att kombinera – inte minst de två sistnämnda. Om det kom något bra ur finanskrisen 2008 var det ju högklassiga filmer. ”Too Big to Fail”, ”The Big Short” och ”Margin Call” hör alla till mina favoritrullar från 10-talet. Framåt hösten 2021 kan vi se fram emot lysande corona-draman också, med George Clooney i rollen som italienske premiärministern Conte.

Däremot rekommenderas inte befintliga filmer på det aktuella temat. Jag försökte i helgen kolla gamla favoriten ”I am Legend” och för all del; den påminde om att de som smittas nu i alla fall inte förvandlas till arga zombies – och blir man, likt Will Smith, ensam kvar på Manhattan finns det åtminstone många schyssta lägenheter att välja bland. Som hans precis vid Washington Square Park. Fast galghumorn räckte bara så långt, jag var tvungen att stänga av efter en halvtimme. Och hälla upp ytterligare en bourbon.

För att uttrycka det försiktigt: Det är mycket nu.

”Ah”, säger en mer morsk kamrat som glatt lever vidare som om inget hänt ”du har ju bott på Manhattan i över femton år. Då har man utvecklat motståndskraft mot allting. Vår atomsfär är en ärtsoppa av smittoämnen även till vardags”.

En annan vän, bekantskapskretsens verklige neurotiker, har barrikaderat sig i sin Upper East Side-lägenhet med burkmat, toalettpapper och handsprit. Honom kan jag inte prata med alls för han bara stressar upp mig med helt motsatta skräckscenarier om vad som kan hända på en liten ö så tätbefolkad att man ibland helst ska vara inkletad i smörjmedel för att ta sig fram på trottoarerna.

Så jag fortsätter med mina distraktioner. Senaste säsongen av ”Curb Your Enthusiasm” med Larry David till exempel – så rolig att jag faktiskt flabbar rakt ut som, en galning, flera gånger per avsnitt. Annan bra eskapism hittar jag i omläsning av ändlöst spännande Lee Child-romaner, i nattmanglingar med hela ”Sopranos”-säsonger, tidlösa i sin briljans, samt i romantiska föreställningar om hur det här i sommar bara kommer vara ett förstummande minne.

Och så tar jag en bourbon till…

PLUS

•Max von Sydow (Hjälte)

– Sju decennier av genialitet. Vila i frid.

MINUS

•Corona (Elände)

– Nej, jag menar inte ölsorten. I alla fall inte bara.

Krönikör: Per Bjurman