Annons
Vidare till dt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Per Bjurman: Mitt liv framstår fortfarande som en dröm – efter 15 år på Manhattan

NEW YORK. En snöstorm bröt ut i samma stund som SAS-kärran från Stockholm landade i Newark och som alltid sådana gånger slutade allting i de här trakterna fungera.

Bland annat släckte New Jerseys alla taxichaufförer ”ledigt”-skyltarna och lämnade vägarna, så jag blev stående utanför ankomsthallen med två fullpackade koffertar och visste inte riktigt hur jag skulle ta mig in till Manhattan.

Men till slut lyckades jag och en juvelerare från Katrineholm muta en ung droskägare att tända skylten igen och på blankslitna sommardäck halkade vi ut på Jersey Turnpike. Det blev ett äventyr. Föraren var ursprungligen från Libanon och inte helt van vid vinterföre. I takt med att stormen intensifierades saktade han ner så vådligt att medtrafikanterna hade kunnat passera oss till fots och när de patetiskt gnisslande vindrutetorkarna inte längre fäste i gloppet började han faktiskt gråta.

Bättre hade mitt nya liv kunnat börja.

”Men”, tänkte jag hurtigt, ”Karl-Oskar hade det inte heller så lätt när han flyttade hit” och till slut kom vi ändå till rätt adress i East Village och jag klev av i en snödriva och bodde plötsligt i New York.

På måndag, tjugonde januari, har det gått exakt femton år sedan den privata light-scenen från ”Utvandrarna” och jag är fortfarande kvar och förstår verkligen inte hur det kan vara möjligt.

En semestervecka i Dalarna i augusti pågår längre än en månad på Manhattan...

Framförallt känns det helt orimligt att ett och ett halvt decennium passerat. Ja, vi gamlingar tjatar alltid om att tiden går så fort, men den GÖR det här – på riktigt. En semestervecka i Dalarna i augusti pågår längre än en månad på Manhattan och visste jag inte hur det låg till skulle jag säga att jag levt den här drömmen i, tja, sex-sju år.

Ännu mer overkligt är det dock att vardagen i New York, efter så lång tid, fortfarande framstår som just en dröm.

Det kan bli för mycket ibland, det händer att jag förbannar trängseln och stressen och den otrevliga attityden, men då är det bara att åka bort några dagar, för mer behövs inte för att åter bli förälskad vid återkomsten.

I blotta känslan av att gå ut genom dörren på morgonen och svepas in i elektriciteten som aldrig upphör att pulsera i luften. I den saftiga pastramimackan till frukost i stöket på Sarge’s filmiska diner. I den förbluffande friden på en parkbänk i Central Park en vardagseftermiddag. I förväntningarna som hänger mellan krogborden i Soho när cocktail-timmen slår vid fem. I det infernaliska gyttret utanför Penn Station i rusningen. I synen när tunnelbanetåget från Brooklyn sent om kvällen rasslar ut på Manhattan Bridge och hela the skyline, i nattskrud, tornar upp sig i synfältet. I Broadways ljus, i den galna trafikens ljudkuliss, i skyskrapornas väldighet – ja, i allt.

Så skål för femton år till. Minst.

Per Bjurman

PLUS

Uncut Gem (Film)

– Det HÄR var verkligen 2019 års bästa film. Oscar-människorna gör bort sig som inte nominerar den för nånting. Kommer snart på Netflix hos er, missa inte.

MINUS

Oscar-nomineringarna (Fenomen)

– Det är överhuvudtaget lätt att bli förgrymmad över fegheten…