Annons
Vidare till dt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Per Bjurman: Krönikör som inser att han har blivit några år äldre

NEW YORK. Bussen som ska ta mig längs 34:e gatan bort till Madison Square Garden är inte ens full, långt därifrån.
Men när jag älgar ombord och råkar passera de rymligaste sittplatserna i framvagnen är det en ung man som reser sig och gestikulerar mot sätet han just vilade ändalykten på.

Varsågod, liksom – här kan farbror sitta.

Jaha, vi har hamnat där nu. Det enorma paradigmskiftet har ägt rum. Jag är inte längre personen som reser sig för äldre på bussen – jag är den sköre gubbskrutten som yngre människor reser sig för.

Självbilden, byggd på föreställningar om evig ungdom och salt framtoning och beviset för att jag har svart bälte i inbillning, spricker från kant till kant.

Samtidigt gläder det mig att den unge medpassageraren är så väluppfostrad. Helt i enlighet med gamla gubbars det-var-bättre-förr-färgade syn på världen trodde jag inte att dylikt förekom längre.

Själv fick jag den sortens respekt för äldre med bröstmjölken. Eller åtminstone med de rostade mackorna som serverades på Slingergatan om morgnarna. Hans och Siv Bjurman ville under inga omständigheter bli representerade av ohövliga, själviska, hänsynslösa slashasar ute på byn, så begrepp som artighet och hänsyn och just respekt drillades i mig och storebror Ola redan från start.

Och det sitter i. Jag KAN inte sitta kvar i ett buss- eller tågsäte om någon som ser ut att behöva det bättre tvingas stå. Inte heller kan jag låta bli att ge upp min plats i kön till kassan på ICA – eller Gristedes, som min New York-variant av ICA heter – om jag har mycket i min kundvagn och den bakom har lite. Eller slå igen dörren i ansiktet på andra människor.

Problemet är bara att samtiden ser med rätt så avsevärd misstänksamhet på den sortens gester. Om jag håller upp dörren för en kvinna på apoteket här i kvarteret utgår somliga från att jag försöker vara chevaleresk och sålunda lever ut dammiga gamla patriarkaliska ideal och hey – jag har stor respekt även för att sociala koder förändras med tiden och försöker så gott jag kan anpassa mig efter nya normer. Men var försäkrad: jag håller upp dörren för alla. Kvinnor, män, gamla, unga, smarta, dumma, snygga och fula – alla. Att släppa en dörr rakt i ansiktet på en medmänniska skulle kännas fruktansvärt bryskt och ohyfsat.

Däremot lovar jag att fortsättningsvis försöka låta bli att springa runt och öppna bildörren när jag har passagerare – och hjälpa kvinnor på med kappan när vi varit på restaurang.

Å andra sidan behöver jag kanske inte bekymra mig så mycket om slikt längre. Det är åt mig det ska öppnas dörrar och det är jag som ska få hjälp att få på mig rocken efter kvällssittningar på Smith & Wollensky.

Att bli äldre är inte så dumt ändå…

Per Bjurman

PLUS

Judas and the Black Messiah (Film)

– Om inte Daniel Kaluuya får en en Oscar-statyett för sitt porträtt av Black Panthers-ledaren Fred Hampton är något väldigt, väldigt fel.

MINUS

Stängda biografer (Fenomen)

– Här i New York, den ultimata filmstaden, har vi inte kunnat gå på bio på ett år snart. Det är oerhört.