Annons
Vidare till dt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Per Bjurman: Ett år sedan jag såg min hembygd – blotta tanken fyller mig med ett väldans vemod

Det har gått ett år sedan jag senast såg min hembygd och blotta tanken fyller mig med ett väldans vemod, skriver Per Bjurman i sin krönika.

NEW YORK. Det börjar bli kyligt i New York, särskilt efter solnedgången. Winter is coming, som de med ödesmättad emfas förkunnade i ”Game of Thrones”. Men vi får ändå inte sitta inne när vi äter ute, för att uttrycka det med onödigt lustig knorr. Först vid månadsskiftet vågar de nervösa myndigheterna släppa in oss i våra vattenhål – och inte inte ens då får fler än 25 procent av borden tas i bruk. Dessutom måste krögarna ta tempen på alla gäster. Mysigt. Fast vi får väl, som en omvittnat skojfrisk skivhandlare från Borlänge konstaterar, hoppas att de har andra instrument än de våra föräldrar använde när de misstänkte att vi var febriga.

Nå, det är bara att knäppa kavajen när jag i skymningen en vardagkväll sitter vid ett vingligt bord på trottoaren utanför favoritbistron på andra avenyn och petar i en grillad kyckling. Trafiken har tätnat avsevärt senaste månaden, Manhattan börjar i det avseendet bli normalt igen, och rushen på trottoaren är rätt avsevärd den med, så det känns verkligen som att äta kvällsvard i videon till Jimi Hendrix ”Crosstown Traffic”. En något sjavig karaktär som av allt att döma försökt pigga upp sig, eller lugna ner sig, med någon form av berusningsmedel stannar upp precis vid mitt bord och blänger surt i några sekunder innan han fräser:

– Där kan du sitta och ha det bra, din skit. Jag hoppas det smakar! Sedan lommar han vidare, söderöver, och viker av västerut på 34:e gatan.

Nja, tänker jag, kycklingen är rätt seg och det känns inget vidare att dinera utomhus i en kvällsbris som låter ana att…ja, vintern kommer. Om min luggslitne vän bara stannat och låtit mig replikera hade jag också förklarat att det just slog mig att det gått mer än ett år sedan jag senast såg min hembygd och att blotta tanken fyller mig med ett väldans vemod.

Kanske hade han lyssnat på hur mycket jag saknar den svenska landsända jag råkar komma från, hur jag längtar efter de enklaste, mest vardagliga saker där hemma. Som att gå upp tidigt och hämta tidningen i den underliga lilla klämman utanför mammas lägenhetsdörr, breda smör och pastej på ett par skivor Falu rågrut, hälla upp kall mjölk i ett tjockt glas och ta del av Jens Runnbergs senaste synpunkter. Som att korsa Mellstabron i en salt hyrbil och störta iväg längs Riksväg 70, genom det förtrollade landskapet i Duvnäs och Djurmo.

Som att knalla över till Halvar på Soltorget och se hur han har det i sin nya lägenhet, inhyst i de lokaler där jag en gång för länge sedan gick i lekskola och blev så förälskad i en Christina att jag gav henne alla mina filmisar. Som att sitta på bänken under det stora lönnträdet utanför Rogers port och äta en piggelin. Men han stannar inte och servitören som kommer ut med notan hinner inte prata. Så jag betalar, reser mig och konstaterar bara faktum:

– Winter is coming.

PLUS

• The Social Dilemma (Netflix-dokumentär) – Skakande dokument om vad det är för monster vi skapat åt oss själva.

MINUS

• Away (Netflix-serie) – Jag brukar gilla allt som handlar om rymden, men den här uppmärksammade serien är bara bla-ha.

Per Bjurman