Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Per Bjurman: Drömmar om ett Dalarna med konstant musikyra

NASHVILLE. Sitter på en kantstött gammal honky tonk i East Nashville och undrar lätt uppbragt varför det inte kan finnas ett Music City även i Dalarna.

Annons

Precis som i Tennessee – delstaten Nashville, allmänt kallat Music City, tillhör – är ju musik bland de viktigaste som finns runt Siljan och Runn, men ett omfamnande av den centrala kulturyttringen liknande den de gjort sig kända för här är omöjligt att föreställa sig i ”våra” centralorter.

Senaste decenniet har jag, framförallt tack vare två begåvade masar som råkar spela i det lokala NHL-laget, rest hit så många gånger att Nashville nästan kan kallas en andra hemstad – och ändå blir jag lika tagen varje gång jag kommer tillbaka och påminns om vad för ställning den rustika, ofta själfulla konstart som kallas country har här.

Det är inte bara det att det praktiskt taget dygnet runt står band och vevar på otaliga honky tonks, alltså enkla barer med live-underhållning – eller att giganter som Johnny Cash, Patsy Cline och George Jones har egna museer mitt i centrum.

Det som verkligen får mig att dra efter andan är insikten om hur hela stan andas, rör sig och lever i takt till country. Hur steel-gitarrens klassiska twang sätter grundtonen i själva vardagen. Hur musik – och kärleken till musik – genomsyrar tillvaron i Nashville som katolicismen genomsyrar tillvaron i Vatikanstaten.

Ja, anstränger man sig bara lite kan man också likna alltihop vid hur det är i Orsa när Janne Bäckman och de andra ställer till med yra om somrarna— fast som permanentat tillstånd på en betydligt större yta och med mer omfångsrika hattar.

Det är den kopplingen som får mig att drömma om ett annat Dalarna medan det halvdana bandet på The 5 Spot med begränsad framgång ger sig i kast med en Johnny Paycheck-cover.

Vi har inte befolkningsunderlaget eller ekonomin för hela stadsdelar tillägnade musik och lattjolajbans, en South Broadway nerlusad med neonupplysta musikställen skulle inte betala sig i Orsa – eller Borlänge, för den delen.

Men nog borde det finnas fler hak och till och med kvarter där alla våra fina spelmän- och kvinnor kunde leva ut sin kreativitet under anspråkslösa former – och deras yngre efterföljare låta sig inspireras,

Tänk bara…en tisdagkväll vilken som som helst kör Gustaf och Viktor Norén lite visor på en ruffig sylta. Vägg i vägg visar Good Harvest samtidigt hur Americana ska låta – och lite senare är det konsert med Peter Carlsson några dörrar norrut.

Fast, ja, nä, det är ju bara omöjliga fantasier. Trista politiker skulle säkert bråka om tillstånd och buller och vadå, folk ska väl inte vara ute och stöka så sent om kvällarna?

Jag får nog snällt fortsätta åka till Nashville om jag vill ha det som det borde vara.

Text: Per Bjurman

.

PLUS

Willie Nelson – First Rose of Spring (Singel)

– Apropå country: Det är alldeles otroligt att Wille vid 86 års ålder fortfarande kramar ur sig så här storartade nummer

MINUS

Once Upon a Time n Hollywood (Film)

– Ser om den för att försöka förstå, men tycker mig bara få bekräftat. Tarantino serverade blott en snygg luftburgare.