Annons
Vidare till dt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Paradise Hotel - ständigt flöde av alkohol och svek

En gång träffade jag Carola. Det var på Arlanda senhösten 2010. Eftersom alla stolar på utrikesterminalen var upptagna frågade Carola och hennes väninna om de fick sitta vid mitt kafébord. När duon reste sig och skulle ta flyget till Miami frågade Carola vart jag skulle. Jag svarade som det var: till Colombia och inspelningen av dokusåpan Paradise Hotel. Med ens såg sångerskan djupt bekymrad ut. Blicken blev våt av kristet medlidande. Hon lade sin hand över min och sa att hon hoppades att Paradise Hotel skulle bli en vändpunkt i mitt liv. Att något gott skulle komma ur upplevelsen. Att jag skulle återvända till Sverige som en ny person.

Kanske mycket sagt, Carola! Med Paradise Hotel förändrade min inställning till tv för all framtid. Sex veckor som bisittare till Alex Schulman på webbversionen av Paradise Hotel räckte för att börja värdera den kreativa frihet jag har som kulturjournalist. Aldrig har jag upplevt ett så reglerat och regisserat format som dokusåpan. Jag kan fortfarande höra ljudet av de 43 kameror som dygnet runt övervakar deltagarna, hur kamerorna vrider sig i sov- och badrummen för att inte missa några potentiellt pikanta händelser. 

Det fanns inget delikat över dessa kameror. De var inte runda som i exklusiva klädbutiker eller modernt spetsiga som i tunnelbanan. De var bastanta som matberedare. Vi på produktionsbolaget kunde sitta i kontrollrummet och genom kameraögat betrakta de inlåsta. Kamerornas design markerade vårt brutala maktövertag.  

Produktionsbolaget talade ogärna om denna maktordning. Tvärtom. Vi hade stängt in deltagarna för att de skulle få självförverkliga sig. Vi skulle ge dem tillgång till kvällstidningarnas nöjessidor, de skulle få gå på premiärer och bli startenders på Café Opera. Först skulle de bara hållas fångna i två månader. Det var lite som en marxistisk revolution. Först auktoritärt, sen frihet. 

Deltagarna var mycket skickliga på att våra dokusåpadeltagare. Jag hade inte klarat en dag inne i det stora vita huset vid den karibiska kusten. Men de var experter på att intrigera, på att bilda pakter, bedra varandra, på att slödricka ett dygn i sträck. Jag förstod snart varför.   De kom från missbrukarhem, svåra skilsmässor. Livet på Paradise Hotel var ett ständigt flöde av alkohol och svek. Deras barndom i repris. 

"Jag är väldigt anpasslig, manipulerande, det har jag fått av min pappa", berättade Lars-Inge Svartenbrandts dotter Jackie Ferm i en intervju i Sydsvenskan efter att ha vunnit sin säsong av Paradise Hotel. I april kommer Ferm ut med självbiografin Rövardotter. Boken är en skildring av livet efter paradiset, av den stora friheten som väntade.

 Den helt nya värld som jag hamnat i fick mig att bli destruktiv, supa och snorta kokain. Dessutom var det en värld alla kunde se rätt in i. Jag fick vänja mig vid att bli granskad från topp till tå både fysiskt och psykiskt i media... Jag brukar säga att jag inte ångrar något, men våren 2010 är en period i mitt liv som jag aldrig någonsin skulle vilja komma tillbaka till. Jag skäms när jag ser vad jag själv sa och gjorde i tv, på radio och i tidningsintervjuer.